Aktuellt

Det har blivit nytt år men innan vi stänger 2024 känner jag mig nödgad att rapportera om julen 2024. Den som internt går under namnet SUNKMAS 2024. Det som skulle vara så idylliskt och fint och blev något helt annat. Långt ifrån det ni sett i ert instaflöde…

Sunkmas 2024 börjar redan den 22 december. Familjen är samlad i Sportstugan. Vi har planerat allt i detalj. Maten, julutmaningarna, presenterna. Men ser hon inte lite krasslig ut den ena dottern….? Och låter det inte lite som tuberkulos-hosta mitt bland adventsljusen…?

Den andra dottern tycker att den första dottern borde ha stannat hemma, men som förälder är det ju svårt att låta ett stackars sjukt barn fira julen ensam. Hostanfallet Allan som i vanliga fall skrämt slag på mig bekymrar mig dessutom inte. Jag ju ont i foten och inga lopp inplanerade. Ska jag bli sjuk kan man ju lika bra bli det nu….

Fredrik som har börjat tycka att allt smakar salt har bakat en osedvanligt tråkig pizza, med en tillhörande pizzasallad smakar riktigt illa. Men allt ska ändå flyta på okej till själva julafton.

Mitt under pågående middag hos svärföräldrarna slår influensan till. Eller är det Covid? Han har ju slutat tycka om kaffe och sötsaker…

Han byter kavajen mot dubbla lager fleecetröjor och sätter sig sedan bakom ratten för att ta oss tillbaka till sportstugan utan att somna. Eftersom vi andra druckit lite vin har vi ingen annan utväg, men jag är livrädd hela vägen….

När vi kommit hem somnar han och vaknar tre dagar senare. Eftersom ingen vill dela rum men den pestsmittade sover han i vardagsrummet. Och vaknar upp med städkommandon med jämna mellanrum. Jag vet inte vad han drömmer om men det ända som kommer ur honom under de följande dagarna är:

– Nu får ni städa vasken på toaletten!
– Tömmer ni kattlådan nu?
Och den bästa av dem alla (mitt när vi myser framför en film):
– Nu ska Anna gå och sova så hon inte blir så trött! Hon som vaknar så tidigt…

Båda barnen vill åka hem och jag gör mitt bästa för att behålla ett uns av julmys. Samtidigt som jag känner paniken i att sitta instängd i ett fritidshus med två snörvlande och hostande individer.

Och ingen vill äta upp julmaten.

Fredrik som brukar få ta på sig uppgiften som soptunna äter inget alls och jag får offra mig på sillen för att jag får ångest av att slänga mat. Jag som inte ens gillar sill. Nu vet jag med bestämdhet att jag ätit min sista sill. Någonsin!

Eftersom kroppen bråkar och jag inte kan ventilera genom löpning blir misären tredubbel. På den tredje dagen i sjukfängelset tvingar jag med den friska dottern på spinning i Hässleholm. Den numera hyfsat tillfrisknade förpassas till stretchhörnan. Och med tanke på att vi ensamma ansvarat för att ta slut på rocky roaden är det raketbränsle i tanken. Jag spinnar så hårt att taket lyfter. Jag har så mycket uppdämnd julmisär som behöver ut. Och jag älskar det.

Tvingar även till mig en kaffe på espresso house trots att vi har godare kaffe hemma. För att jag behöver se friska människor som liksom sitter upp. Och inte hostar slem.

När jag några timmar senare lämnar av döttrarna på tåget hem känner jag mig typ ensammast i hela världen. Köper mig en halväcklig färdigmat på vägen hem för nu vägrar jag mer julmat. Sen städer jag bort hela julen, packar bilen och gör mig redo för hemfärd. Och Fredrik sover vidare…

Julen 2024. Allmänt kallad Sunkmas.

Men nu tutar vi vidare. Mot ett 2025 som startar lite skruttigt och bara kan bli bättre. Jag hoppas ni hänger med!

Oktober till december. Tre månader med olika inriktning. Och ett slut jag helst hade undvikit…

I oktober är fokus på lopp. Varje helg en ny utmaning och de ena toppar det andra. Jag står på den bakvända pallen vid Skrylle Challenge och leker tvåa fast jag egentligen kom snäppet längre ner…

Veckan efter tar jag båten till Hven, spanar kungligheter som inte dyker upp och fortsätter uppvisa stabil form. Livet leker, kroppen är stark.

Tar med mig känslan till Åhus Trailrun ytterligare en vecka senare. Sanden är jobbig men inget är för tufft för den maskin jag skapat. Loppet är helt fantastiskt och jag tar mig runt med känslan på topp. Men mentalt börjar jag tröttna på loppsviten. Det bli ingen vettig träning mellan loppen, jag vet inte om jag återhämtar, laddar om eller bygger nytt. Det blir mest flum och väldigt lite sällskap. Jag börjar längta efter fikalöpning.

Kanske är det därför jag bli förkyld lagom till sista loppet, tvingas till en DNS på min egen födelsedag, och blir frisk lika fort igen. Inbillade jag mig allt? Fast nej, jag var ju sjuk…

I november är det dags att ta igen på det förlorade. Jag utflyktsspringer, fikaspringer och pizzaspringer. Inget äventyr är för litet, jag nappar på allt! Helt kravlöst njuter jag mig igenom hela november. Och ignorerar den smärta som börjar komma smygande i höften. Jag springer inte för träningen, jag springer för att allt är så himla kul! Och jag glömmer att lyssna…

I december blir höften sämre. Efter någon kilometer går det över och jag kan springa långt så länge jag inte stannar. Att starta igen hugger i ljumsken. Jag bli en sån som studsar vid rödljusen. En sån jag brukar göra narr av…

Jag börjar försiktigt dra i bromsen och priorieterar det roligaste: Tomtelöpning och morgonlöpningar med Gerillan. En liten Parkrun inför jul hinner jag också med innan vänsterhälen säger stopp. Förmodligen har jag sprungit snett för att inte belasta höger.

Ett fanastiskt löpår slutar med allt annat än löpning. Jag testar allt på gymmet och det mesta funkar. Nu önskar jag mest att det var december en månad till, så att jag skulle komma hel in i det nya året. Men i brist på längre december får jag väl gilla läget. Inse att januari börjar på gymmet. Tur att det är så luftigt där så här års..

Juli börjar med vandring. Fredriks ben löpstrejkar så vi har fått tänka om gällande vår löptur på Ishavsleden. Det blir en tvådagars vandring mellan Åmsele och Vindeln med övernattning EXAKT på mitten. Både vad gäller kilometer och höjdmeter…

Man kan tro att det var planerat, när man har med två siffernördar att göra, men det var slumpen. Vi hade tänkt gå längre men fegade ur pga regn… Och det blev inte bättre dagen efter...

Det är också i juli som jag gör min Parkrun-premiär och springer i från hela det enorma startfältet Umeå hade att uppbringa. Jag blir pepp på konceptet och tror att jag ska plocka parkruns på löpande band men det ska visa sig dröja ända till december innan jag får tummen ur…

Maxar långpassen när kalendern är tom, dagarna är ljusa och alla är lediga. Malin och Andreas släpar jag ut på ett galet långpass med långa fartinslag. Jag och Ingmarie tar det mer chill. Fotar, badar och njuter. Två olika pass men precis lika fantastiska.

Augusti blir litegrann av en copy paste på juli.  Många långa sällskapliga pass i början av månaden, men sen är dags att trappa ner. Det börja lukta marathon…

September är en galen månad. När loppen avlöser varandra och formen peakar.

Först ut är Helsingborg marathon. Jag tänker att jag ska kunna göra mitt snabbaste Helsingborg. Har aldrig känt mig så här stark och dessutom är banan ändrad och lättare än tidigare. Så slår temperaturen i taket och i den 28-gradiga värmen orkar jag inte ens hänga med 3:30-ballongerna i mål. Jag är glad för mitt tionde marathon, stolt över den medalj som väger minst två ton, men nånting gnager. Är jag inte bättre än så här? Är det åldern som kommit i fatt mig? Om tre veckor ska jag veta svaret, men just nu är jag lite bitter. Den grymma tioårsmedaljen till trots.

Redan dagen efter står jag på startlinjen igen. Det är Vånga Mountain Xtreme som lockat med en startplats som jag inte kunnat tacka nej till. Värmen håller i sig och jag är helt urlakad innan start. Ångesten är monumental…

Men så går startskottet och vi sätter upp för Slalombacken. En bättre start kunde inte finnas. Eftersom alla går blir man uppvärmd i lugn och ro. När det väl är dags att springa är kroppen SÅ redo. Jag tar det lugnt och utmanar inget, ändå är det som kroppen vill springa. När jag kommer på målrakan känner jag mig minst sjumiljoner starkare än dagen innan. En grym känsla!

Jag har nu tre veckor på mig att ladda om till Odense marathon. Vet inte hur jag ska träna eller inte träna. Flummar runt lite och känner mig hyfsat opepp när det börjar närma sig.

Inför loppet stirrar jag inte alls. Blir inte hypokondrisk, äter som vanligt, går för långt på stan. Slarvar med sömnen, dricker för lite och glömmer resorb. På loppdagen har jag inga fjärilar, springer inte på toaletten sjumiljoner gånger, och äter en massa godis innan start. INGET är sig likt med den uppladdningen. Och kansker är det det som är grejen…

Jag startar med en önskan att gå under 3:30 för att bevisa för mig att jag fortfarande kan. För tre veckor sedan hade önskemålet varit 3:25 men nu är självförtroendet sargat. Jag ansluter till 3:30-ballongerna medan Sara kör efter egen klocka mot 3:25.  Ändå springer ballongerna om henne. De har ingen koll alls. Vet inte om jag ska följa henne eller ballongerna. Förvirringen är total, men i rädsla att hennes klocka visar fel följer jag ballongerna…

Vad som händer sen vet ingen. Jag pratar med en dansk fast ingen av oss förstår vad den andra säger. I ett ögonblick av ökad förståelse í det danska språket lyckas jag höra att han säger vi har 3:25 inom räckhåll. Men alltså siffror på danska. Jag vågar inte lita på mina öron. Tuggar vidare, starkare och starkare för varje steg. Kommer in på stadion och klockan visar 3:21-nånting. Först nu slår det mig att mitt 13 år gamla pers är möjligt att slå. Spurtar varvet runt och går i mål 46 sekunder snabbare än någonsin. DET är den coolast känslan jag haft. Det minne jag tar med mig från året 2024! Man kan persa efter 50! Och med vilken crazy uppladdning som helst!

Odense marathon blir starten på en fem veckor lång loppstreak, som i slutändan bara blir fyra. Men mer om det sen…

I miten av april väntar ÖST60. Loppet jag varit anmäld till miljoner gånger men alltid fegat ur. Första halvan av månaden är en enda lång väntan på den stora dagen.  Den ofrivilliga nedtrappningen och iform-vilandet. Shoppingsuget som sätter in när man inte får springa så mycket som man vill. Och slutligen startskott. Nu är det dags. Här ska inte fegas. Give me the sandstrand bara!

Min plan är att slöjogga mig igenom de första kilometrarna sandstrand. Att inte bli irriterad, trött eller slut på energi. Jag misslyckas med allt. Slöjoggar förvisso men får maxpuls ändå. Blir sur, irriterad och håller på att bryta. Får ta en gel efter bara några kilometer för att ens ha energi att ta mig upp ur surträsket. När min fot slutligen landar på en grästuva och jag känner fast mark därunder är lättnaden total. Det tar någon kilometer att repa sig men sen är jag igång. Tar mig igenom resterande 55 kilometer hyfsat smärtfritt och gläds åt att jag aldrig behöver springa på den stranden igen. Någonsin. (Fast hur var det nu…. har jag inte precis anmält mig till 2025?)

I maj åker vi till Argentina för att hälsa på äldsta dottern. Det ska finnas en fin park att springa i, där man kan känna sig trygg. I övrigt ska man visst inte springa omkring med mobilen i högsta hugg och leta efter vägen. Därför övningsgår vi till parken dagen innan, så att jag ska hitta dit utan vägvisning när det är dags för löptur. Det funkar klockrent ända tills jag ser att parken är stängd….   Jag får göra som argentinarna och springa fram och tillbaka längs strandpromenaden. I sällskap bland stadens löpare känner jag mig säker.

Vi testar också Midnight Runners som dottern gjort reklam för. Springer runt stan till dunkande musik. Stannar och dansar vid rödljus, gör burpees i en park och lever partylife i löparskor. I ett moln av myggmedel och i sällskap av denguespridande myggor…  Värsta roliga, förutom myggorna då. Se det som ett tips om du har vägarna förbi Buenos Aires!

Det blir en del rundor i stan men även en runda på hög höjd, uppe i bergen i norra Argentina. Blir andfådd av en trappa på tre trappsteg första dagen, så det känns det klokt att vänta med löprundan ett par dagar. På dag tre lyckas jag springa uppför en backe utan att dö. Men alltså, hög höjd är luriga ting. När det känns som jag ska sprängas av puls overload visar klockan på 104 slag/minut…  Och jag flåsar som en blåsbälg!

Efter maj kommer juni och nu snackar vi löpning.

Börjar med Petersson-maran från Malmö-Skanör. Det tar tre timmar och 45 minuter. Hemresan med allmänna kommunikationsmedel från Skanör till Sportstugan tar 4 timmar….  En träningsmara på 3:45 och jag börjar misstänka att jag har en form på ingång…

Månaden bjuder också på  årets första Pizzalöpning i sportstugan – ett vinnande koncept.

Månaden avslutas med halvmarathon i Kalmar. Eftersom det ändå nästan ligger på vägen till Umeå. Den som kan sin geografi förstår att det är en löpare som satt färdplanen, inte en geografiprofessor. Kalmar bjuder på en fin bana, alldeles för få toaletter och ett bröllop mitt i loppet. Jag petar in en hyfsad fin tid och firar med en kanonäcklig falafel. Falaflar ska ätas i Malmö – se det som ett tips från coachen.

Och snart är det juli. Men mer om det senare…