Aktuellt

Jag hade lovat att följa med dottern på Body Attack. När hon sedan får förhinder har jag två alternativ: 1) fega ur och inte få någon träning gjord, eller 2) ta mod till mig och gå dit.

Jag har hört rykten av en annan instruktör på gymmet att det bara är 20-åringar med snyggaste träningskläderna som går på passet. Med håret uppsatt i en hög tofs. Jag kommer att vara en katt bland hermeliner. Eller en tant bland spänstiga ungdomar. Fast det där sista tänker jag inte. Tant kan jag inte göra så mycket åt, men i spänst ska jag allt ge dem en match. Om jag vågar gå dit.

Velar i det längsta innan jag bestämmer mig, och smyger in på passet tre minuter innan start. Blir emottagen av en ung instruktör, och höjer nog medelåldern en del i salen. Undrar om instruktören tänker ”hur ska det gå för den här gamlingen med alla hopp”….  Men jag ska visa henne att jag är born and raised Aerobic-hoppa. Jag vet allt om hur man hoppar.

Passet drar igång. Vi skuttar hit och dit, sparkar, kickar, flaxar med armar och gör jacks. Och jag älskar det. Känner mig som spänstmormor. Det finns ingen ände i min ork. Hoppar utfallssteg som om det inte fanns någon morgondag och älskar känslan när pulsen slår i taket.

Mina löpartights var kanske inte av senaste snitt och hårtofsen satt nog aningens för lågt. Men ingen kan klaga på att jag inte fixade biffen. Fjantigt glad går jag hem och säger åt dottern att hon måste hänga med nästa vecka!

Jag vet att jag arrangerar traillopp och inte borde skriva det här men alltså…. trail kan verkligen vara det värsta som finns!

Jag ska ut på långpass i den fantastiska naturen kring Hovdala. Dagen till ära har jag valt en av de stigar som finns markerad, och som jag från och till lovordat här på bloggen – Höjdarnas Höjdarled. Det skulle visa sig vara fel val…

Det ligger två ton löv i skogen och förädiskt dolt där under finns både stenar, rötter, gropar och elände. Jag tassar fram i slow motion för att inte stå på öronen och bryta båda fötterna. Halkar på löven trots trailskor och tappar tålamodet fullständigt.

När jag varit ute i något som känns som åtta timmar känner jag att ilskan har tagit över fullständigt. Sätter mig på en stubbe och käkar medhavd bar. För att återfå tillräckligt mycket humör för att ta mig hem, och inte bara lägga mig ner och dö i en lövhög.

Löpning för mig ska vara flow. En stunds sällskap med mig själv när jag inte behöver tänka på något alls. Jag vill inte balansera på stenar, trampa fel i gropar, svära över utslitna ledband och att jag går mer än jag springer.

När jag kommer hem är jag på så dåligt humör att jag tvingar Fredrik att göra en OMEDELBAR cappuccino. Ur ett äktenskapstekniskt perspektiv är det säkrast för honom att lyda order. Så det gör han…

TIllbaka i sofffan med en cappuccino i handen tänker jag på alla hjältar som sprang Kullamannen i helgen. I den trixigaste terräng, mitt i natten. Hur stukar man inte fötterna där liksom?

Och jo. Jag älskar Hovdala. Jag älskar trail där jag ser stenarna och där de ligger med minst en fotlängds avstånd från varandra….

Efter förra helgens DNF  och det snabba tillfrisknandet började ett tanke gro. Jag skulle dit och springa Yddingebanan i min ensamhet. Idag var det dags!

Jag tar bussen till Linsbo. Därifrån är det perfekt uppvärmningsavstånd (2 km) till starten. Det finns inga bajamajor men en uppvärmd toalett helt utan kö.

Planen är att springa hela banan utan kisspauser eller fotostopp. Jag får inte stoppa klockan om jag behöver knyta skor, men det ok för händelser som inte skulle ha hänt på loppet. Som när jag behöver klättra över staket eller stanna och be om ursäkt för att jag råkat komma in på någons privata tomt…

Starten är lite svårare att hitta utan startportal men tror jag lyckas på ett ungefär. Föreställer mig startskottet och sätter fart.

Det börjar brutalt med uppförsbacke och jag har inte en enda rygg att nagla fast blicken i.  Banan är inläst i klockan och jag behöver bara lyda order. Vänster eller höger.

Skogen är magisk! Fortfarande färgglada löv på träden men kanske ännu fler på marken. Det singlar kontinuerligt ner fler, nästan som att det snöar.

Ibland är det lite läskigt att inte veta vad som lurar under löven. En sten eller en rot kan få så himla tråkiga konsekvenser. Bromsar.

Så fort det känns sejf försöker jag mata på! Vill se om jag kan komma på pallen helt utan tävlingsnerver och hejarop!

Klockan leder mig in på en gård. Jag blir stoppad av ett par som upplyser mig om att jag är på privat mark. Jag ger mig ok på att stoppa klockan för att trolla mig ur situationen. Det här hade inte hänt i söndags.

Förklarar att jag springer Yddingen för att jag var sjuk i söndags. Viftar på ögonfransarna och undrar om jag passera. Det kan jag. Om jag öppnar och stänger grinden. Såklart. Tackar och springer vidare.

Kilometrarna tickar på. Känner igen stället vi hejade på förra veckan. Nu är det inte långt kvar. Men frågan är var målet är???

Klockan säger att banan är slutförd men jag känner inte igen mig. Fortsätter lite till men hittar inget bättre. Stannar lite random. Och det finns inte en enda medalj som väntar på mig. Ingen prispall.

För ja, trots avsaknad av tävlingshormoner hade jag  kommit tvåa i tantklassen. Ville bara ha det bekräftat…

EnAtt springa på min födelsedag är tradition och i år hade jag tänkte spexa till det med ett lopp dagen till ära. Yddingeloppet som sista loppet i min fem veckor långa loppstreak. Men förkylningsgudarna ville annat.

Jag börjar nysa konstigt på torsdagkvällen men tänker på att det är damm och katthår overload så jag sätter igång stora städproceduren. På fredagen börjar jag känna mig lite snorig men tänker att det är flera dagar till söndag. Blir sjukt trött på kvällarna men i övrig känner jag mig ok. Starten är osäker och dagarna går.

Tre timmar innan start har jag fortfarande inte bestämt mig. Känns lite läskigt att maxa innan jag vet åt vilket håll förkylningen är på väg. Och att jogga kommer inte hända, det är en pallplats i K50 på spel…

Men så har jag ju blivit gammal och klok. Ställer in och sadlar om till hejarklack.

Så fort jag har outat min DNS på sociala medier känner jag mig nästan frisk. Men tänker att jag inte kan ångra mig. Hur korkat hade inte det verkat…

Så jag klappar händer till händerna ömmar. Försöker lista ur var i det långa ledet jag hade kommit. Tröstshoppar ett par födelsedagslöparstrumpor och och åker hem.

Men det är inte synd om mig för jag fyller ju ändå år. Och blir firad på bästa sätt av de jag tycker allra bäst om!

En natts skönhetssömn senare är jag på banan igen. Och löpningen känns precis som vanligt. Kanske sejfade jag lite väl mycket. Eller så hade jag legat däckad idag om jag hade kört. Saker man aldrig får veta….