Efter att ha varit nervös hela veckan är det skönt att äntligen få riva av plåstret och få jobbet gjort. Av alla aprilväder Österlen kan bjuda på får man ändå säga att årets upplaga av ÖST dragit vinstlotten. Temperaturer mellan 10-15 grader med sol till och från. Shortsen på alltså.
10:00 går startskottet och jag slås av hur tung min vätskerygga är. Den väger två ton och jag fattar inte hur några extra gels och ett par skavsårsplåster kan väga så mycket. Springer ju ofta med 1 liter vatten och har aldrig noterat att det skulle vara tungt. Men nu vet jag. Gels är tunga grejer. Eller nått. Tur att de ska försvinna längs vägen…
Nästan direkt efter start viker stigen ner på stranden. Sand-eländes-stranden. Det här partiet har jag haft ågren för i flera år, och nu ska jag få min ågren besannad. Det är apjobbigt att springa, trots att jag verkligen tar det lugnt. Längst ner vid vattnet är sanden blöt och djup. Jag glider både höger och vänster, men väldigt sällan framåt. Försöker mig upp på det torrare partiet men där sjunker jag minst lika djupt. Maxpuls trots knapp styrfart. Och mjölksyra som jag definitivt INTE borde känna på kilometer 2 av 60. Panik. Känns lite pinsamt att bryta redan nu, men alltså… det är inga positiva tankar i mitt huvud!
Jag är död men har en förmåga att återuppstå. Så det gör jag. Nu börjar det roliga. Fast mark under fötterna that is.
Inser att jag ska springa omkring i 6-7 timmar och undrar vad jag ska tänka på så länge. Kan min hjärna ens fantisera ihop så många spännande tankar? Så här i efterhand vet jag inte riktigt vad jag fördrivit alla timmar med, men när jag slutade räkna hur många kilometer det var kvar gick tiden mycket fortare.
Efter Vik kommer den berömda stenstranden men i jämförelse med sanden är det en barnlek. Lite lekfullt är det också att kravla på alla fyra uppför ett stenparti och därmed lämna stranden för äppelodlingarna. Vi ska ut på den nya sträckningen som stormen Babet tvingat fram. Omdragningen har gjort sträckan längre än tidigare, men med mindre sand. Lätt värt, så jag tackar Babet i smyg….
Vid vätskan i Kivik förlägger jag mina vantar. Man hade kunnat tänka att det var synd, men jag tänker bara på att det är skönt att slippa ha dem i handen. Jag börjar bli trött i huvudet och är inte smartast i stan. Därför tar det också en halv evighet att fylla mina flaskor och lyckas få ner dem i västen. Samtidigt som hela startfältet passerar. Stressmätaren slår i taket, så här kan vi ju inte ha det.
Cruisar genom Kivik, Vitemölla och Haväng innan det är dags att vända upp mot motvinden. Längs hela banan finns gott om peppiga hejarklackar och funktionärer. Det är bara att suga åt sig av energin för den kommer att behövas. Det känns som det är långt till Bengtemölla där dropbagen finns. Där jag ska byta tröja, äta ostmacka och pausa en stund. Längtar.
Men först ska vi passera ett tåg. Själva höjdpunkten på loppets första etapp. Vi ska klättra upp i tåget och ut på andra sidan. Jag har laddat mentalt för att lyfta mina ben så högt och plötsligt ser jag rälsen framför mig. Utan tåg. Vem har snott tåget???? Tåget är borta och jag kommer att gå i mål utan att veta hur det känns att klättra genom ett tåg. Jag kommer att behöva springa loppet igen för att få veta, och efter sandeländet i starten hade jag ju bestämt mig för att det här var en engångsgrej…
Anyway. Bengtemölla uppenbarar sig och nu är det dags för det svåraste. Att uppbringa mental kapacitet till att fylla vattenflaskor, lägga fler gels i västen, och äta en torr ostmacka med en mun helt i avsaknad av saliv. Jag ska dessutom först hitta min dropbag och sedan komma ihåg att lämna den. Att springa 60 km är en bit kaka jämfört med att uträtta ovanstående punkter med en mycket slö hjärna.
Fredrik möter upp, och skickar i väg mig. Säger att jag får promenera medan jag fikar. Och matar mig med vatten så jag kan sköja ner brödet som finns i hela min mun. Det är en bra insats. Annars hade jag nog varit kvar än. Och kanske fortfarande inte lyckats svälja.
Förra året sprang jag DUO. Stafettklassen. Då sprang jag ut från depån i Bengtemölla med pigga ben. Sprang om ett helt gäng trötta 60K-löpare med tre mil i benen. I år är det mina ben som är trötta och jag väntar mig att bli om sprungen i massor. Men ingen kommer.
Först tänker jag att jag är stark som ett troll. Sen tänker jag att jag förmodligen var sist ut från Bengtemölla. Att hela starfältet passerat medan jag haft kafferep och att det liksom inte finns någon bakom. Jag kommer att bli sist i hela loppet. En läskig tanke, men någon gång ska man väl prova det också…
Direkt efter Bengtemölla är det lätt sprunget. Flera kilometer rakt fram. Asfaltprinsessan jublar. Det flyter fint över Brösarps härliga backar och hela vägen till Vantalängan och den sista vätskedepån. Där hinkar jag i mig sportdryck och pratar nog lite för länge med funktionärerna. Men de är ju så trevliga! Laddar för de sista nio, som enligt säkra källor i depån, ska vara de vackraste.
Och ja, det är vackert så det knakar. Vitsippor, nyutslaget grönt och en porlande å.
Det är nio kilometer kvar och jag går som tåget. Det kanske var jag som hade stulit det…
Jag tuffar fram på stigarna, uppför backarna, via Hallamölla och en gigantisk vattenpöl vid Alunbruket. Skorna är dyngsura när jag vänder upp för den sista asfaltbacken och mötet med loppets peppigaste funktionär som är strategiskt placerad i toppen.
Förra året kallade han mig sprinter. I år ser det ”oförskämt lätt ut” och han tycker jag ska ta ett varv till! Han säger sig också höra att de redan påannonserar min ankomst i målområdet vilket naturligtvis inte är sant. Men jag låter mig luras och känner mig som en super star.
När jag närmar mig Christinehofs slott från baksidan ser jag en kille framför. Han kommer att förstöra min traditionsenliga bild i trappan till slottet. Bilden som Fredrik varje år tar i förnedringssyfte för att jag alltid ser extremt ospänstig ut just där.
Jag kan inte ha en random kille framför på bilden och behöver spurta om. Spurtmusklerna är inte riktigt hemma men jag räddas av att han börjar gå!
Några sekunder senare är trappan avklarad, och mitt under pågående prisutdelning stapplar jag sista biten över kullerstenarna och in i mål. ÄNTLIGEN!
Efter att ha varit anmäld till loppet minst 3 gånger och alltid bytt ner mig känns det som en seger att äntligen få sätta bock och check för denna distans. Jag överlevde stranden, förvisso med nöd och näppe, och jag tog mig hela vägen i mål. Som sexa i damklassen och etta i tantklassen.
I 6 timmar och 11 minuter har jag sprungit. Utan att tänka på något alls. Och nu ska jag tamejtusan lägga mig raklång i soffan och äta chips.
Österlen Spring Trail – ett mästerligt arrangemang som vanligt. Tack!
18 Kommentarer
ingmarie Nilsson
14 april, 2024 kl 06:03Stort grattis! Nästa år är jag med igen för precis som du så tycker jag loppet är makalöst fint och bra på alla sätt och vis! Synd på tåget men om det är någon tröst så fick jag världens svindel och kom knappt ur det! (Det var högt!!!) Njut nu duktigt!
Anna
16 april, 2024 kl 21:39Jag hänger på. Måste ju testa tåget. Kan inte vara värre än sanden….
ingmarie Nilsson
19 april, 2024 kl 04:05Var vart det i år?
Sanden är jobbig men man får inte svindel av den. :-D
Anna
21 april, 2024 kl 21:33Oklart. SJ kanske behövde förstärkning 😉
Charlotta
14 april, 2024 kl 07:48Wow Anna! Du är så grym och imponerande. Vilken bedrift!
Jag som dog efter 2,1 km eller 2,1+.
Ses vi i Skrylle?
Anna
16 april, 2024 kl 21:40Tack! Precis som du! Jag tror ändå det var 21 kilometer du dog efter och inte redan efter 2 :D Iofs var det precis det jag gjorde, dog efter TVÅ kilometer alltså. Den där jäkla sanden… Vi ses i SKrylle. I oklar form!
Lotta
14 april, 2024 kl 08:24Vilken bedrift! Härlig rapport, som vanligt 🤩🏃♀️💪🏻
Anna
16 april, 2024 kl 21:40Tack :D
Michael Fredriksson
14 april, 2024 kl 09:44Stort grattis💪🏃♀️, kul o läsa📖 dina rapporter 🙂 jag var också nöjd med loppet , o vilket väder
/ Michael
Anna
16 april, 2024 kl 21:41Bättre kunde vi inte önskat oss! Bra jobbat du med!
Kristina Ponting
15 april, 2024 kl 05:42Vackert gjort, själv tog jag, 5K, nästa år tar den längre sträckan:)
Anna
16 april, 2024 kl 21:41Det gör du rätt i! Heja heja!
Maria Sköldborn
15 april, 2024 kl 08:07Vad bra att loppet blev av till slut! Kul att läsa, som vanligt!
Anna
16 april, 2024 kl 21:41Ja äntligen check och bock!
Hannas krypin
17 april, 2024 kl 16:08Bra sprunget och som alltid väldigt trevligt att läsa dina racereports.
http://hannaskrypin.se
Anna
17 april, 2024 kl 20:30Tack tack!
Eric Lindvall
18 april, 2024 kl 07:10bra skrivit! vi var 3 som kom fram till där tåget ska vara som alla utbrast ”VA!” ….vart är tåget.
Anna
21 april, 2024 kl 21:33Eller hur! Så snopet!