Lopparrangör – behind the scenes

Jag skulle blogga om min middag på tvåstjärniga Michelinekrogen Vollmers i fredags. Femtioårspresenten från mitt jobb och en helt fantastisk upplevelse. Men Stävie Trail kom emellan. Precis som det kommer emellan precis allt så här veckan före start. Så håll tillgodo med mitt restaurangbesök så ska ni få höra om livet bakom kulisserna för en lopparrangör.

Vi har krånglat till det lite till i år. Skapat en ny oprövad distans som nästan dubblerar behovet av funktionärer. Samtidigt som närmast sörjande familjemedlemmar flytt landet och därmed faller bort ur funktionärsstaben.  Den nya distansen ställer dessutom till det med schemat, för det krävs minutplanering för att försäkra sig att ingen krockar med ingen, och att inte långsamma 6-kilometerslöpare stoppar upp stigen för de snabba katterna på halvmaradistansen. Och precis tror vi att vi har satt det. Schemat synkar. Funktionärsplatserna tillsatta.

Då ringer markägaren.

Marken är kraftigt vattensjuk och stigen ligger 20 cm under vatten på sina ställen. Att låta 750 par fötter springa här kommer förstöra stigen och de nyplanterade tallarna precis intill, där folk kan förväntas ta vägen i ett desperat försök att hålla sig torskodda. Vi behöver lägga om banan.

Mitt mellan fördelningen av startplatserna och lamineringen av kilometerskyltar behöver vi dra om banan utan att ändra distansen, och sedan ta bilen till Stävie för att provspringa.

Mina post-35-kilometersben från igår har ingen talan. Det är bara att hoppa i trailskorna och knyta dem riktig hårt. För de första vattenpassagerna blir kvar, och jag vill inte tappa mina skor.

300 meter in på banan börjar festen. Två mtb-cyklister har stannat av blotta åsynen. ”Äsch bara kör” säger jag, och springer rätt igenom. Vattnet når mig till halva vaden och det isar mer än förväntat. Men alltså det här är kul. Jag känner mig som en treåring som hoppar i en vattenpöl. Ge mig mer någon. Och någon lyder.

Det kommer ett par riktiga baljor vatten att ta sig igenom innan jag når torr mark. Jag tänker att halva startfältet kommer klänga sig fast i träden och hoppa på tuvor, medan andra hälften kommer göra som jag, börna rätt igenom. Jag tänker också att oavsett metod kommer INGEN vara torr om fötterna. Så lika bra att springa på alltså.

Vid 800 km är faran över och efter den branta backen vid 1 km har vattnet i skorna blivit varmt och skönt.

Resten av banan är torr och fin. Jag testar de nya omledningar vi gjort hemma vid datorn och konstaterar att alla utom en fungerar. Hittar ett bra substitut och kommer hem med en bana som är 6,48 kilometer och helt perfekt.

Mission completed. Men startlistorna har inte gjort sig själv under tiden och väntar kvällsskift.

En annan dag ska ni få höra om den där middagen. Jag får tänka tillbaka på den under den här veckan där det inte kommer finnas en minut över att laga god mat. Men gröt är väl också mat…