Långlångpass

Fick lite panik när jag insåg att det bara är sju veckor till ÖST. Där jag förväntas överleva 60 km utan någon som helst semla längs vägen. Kan jag ens springa vanliga långpass längre? Sånna utan fikastopp?

Jag bestämmer mig för att testa, om jag har kvar några långpass-skills efter semmelsäsongen. Vi ska till Stävie och kolla banan inför loppet nästa helg och jag tänker att jag kan springa dit. 30 kilometer om man inte tar närmsta vägen.

Förutsättningarna är optimala. Vårfeeling i luften och ett spegelblankt hav vid min sida. Här snackar vi långpassnjut, och allt flyter på. Vid 21 km tar jag ett kortare energistopp. För att undvika att bli trött i huvudet sista biten.

Energipåfyllning är farliga ting. För när hjärnan blir pigg kommer den på tokiga idéer. Väljer nya vägar och plötsligt står klockan på 33 km och än är jag inte i mål. Har dessutom en stor å mellan mig och målet i Stävie.

35 km blir det tillslut i en fart som är helt okej. Jag ger mig själv godkänt och firar med frystorkat i orienteringsklubbens klubblokal. Hinner precis svälja innan det är dags att börja jobba. Gå runt och inventera djupet på alla pölar långs banan. Och det när nu jag börjar undra hur jag tänkte. Benen är ju inte jättepigga…

Klaffsar runt i våra alldeles för låga gummistövlar  och inser att djupet är minst 20 cm på sina ställen. Kul tycker trailnördarna. Not so kul tycker förmodligen solskensjoggarna. Vad markägarna tycker får vi veta i morgon. Kanske behöver vi dra om hela tjottaballongen. Livet som lopparrangör….

Och ja. Det blev en semla. Efteråt. Nu när jag ändå vet att jag kan springa långpass utan semla fanns det ju liksom ingen rimlig anledning att låta bli.