Race Report: Lund Runt 2022

När jag gick och la mig igår hade jag ännu inte bestämt mig om jag skulle starta idag. Inte heller när jag åt frukost, packade väskan och åkte till Lund. Jag avverkade omklädningsrumssnacket och toalettkön utan att veta om jag skulle springa. Tog på mig nummerlappen för att inte missa starten i fall jag skulle bestämma mig för start. 12 minuter innan start bestämmer jag mig. Jag chansar.

Reglerna är tydliga. Jag ska JOGGA. För att ens lyckas med det måste jag hitta någon att prata med. Hittar Cecilia och slår följe. Vi pratar oss genom hela södra Lund med vinden behagligt i ryggen. Kilometrarna tickar utan att jag märker det. Jag har en känning i baksida (såklart!) men det gör inte ont-ont.

Innan vi hinner blinka är det dags att svänga norrut. Nu väntar backe. Konstant uppför mellan Lunds södra och norra delar. För att få något att tänka på ger jag mig tusan på att lära mig bansträckningen. För här kommer jag ALLTID vilse när jag försöker springa banan i min ensamhet. Jag misslyckas kapitalt. Det där med att prata och tänka samtidigt är minst en sak för mycket. Jag vet fortfarande inte hur vi cruisar mellan husen på Östra torn och Linero. I vilken ordning det nu är…

Jag saknar bästa supportern på Linero. Mannen som alltid står i nittiograderssvängen när man precis överlevt uppförsbacken. I år är han inte där.  Istället står en fotograf lite längre fram och jag hinner upptäcka honom i så god tid att jag lyckas se pigg och glad ut. Men det är jag ju faktiskt. Att jogga lopp är verkligen att rekommendera. Man längtar liksom inte hem en enda gång!

När backarna är gjorda väntar motvinden på Norra Fäladen. Och precis när man behöver dem som bäst är alla bredaxlade män som bortblåsta. Men vinden är snäll. Inte alls som förra året. Vi överlever den och får snart njuta nerförsbacken mot mål.

Naprapat-Sara har lite tidigare anslutit till gruppen och när Cecilia tackar för sig vid andra vätskan är det jag och Sara som tar följe sista biten. När det är ”DRYGT 4 KM KVAR” får hon feeling. Insinuerar att vi inte ska stanna och äta chips. Fast det örat lyssnar jag dåligt på. Tar en klunk vätska i alla fall innan vi fortsätter färden i lite snabbare fart. Passerar folk i ett kontrollerat tempo, alltid med tanken att det kanske är dumt att öka. Men jag springer ju med en naprapat, det borde ju vara tryggt… eller…?

När en kilometer återstår börjar loppet. Eller uppförbacken som enligt skylten ska vara den sista. Det är den. Men den tar liksom inte slut.

För att försvåra lite för Fredrik som sitter i den manuella tidtagningen går vi över mållinjen jämsides. På en random plats en bit ner i listan.

Nu är det bara belöningen kvar. Att mingla i målområdet till tänderna skakar. Att stå i kö för de berömda chokladbollarna. Och att äntligen komma fram till kaffepannan precis när kaffet tagit slut…

Lund Runt alltså. Vilken grej. Har du inte provat borde du. Det här är loppet där runtikringet är lika kul som löpningen. Där alla pratar med alla i omklädningrummet. Där toaletterna saknar lås men har informativa skyltar som alla glömmer att vända.

Det är loppet där du går från toaletten direkt till starten när 1 minut återstår och ändå hinner ta en selfie på vägen. Och framförallt är det en otroligt välmarkerad guidning runt hela Lund. På det igen nästa år!