Race report: Tjörnarparen 50K

Dagen D är kommen. Asfaltprinsessans Tjörnarpspremiär. Skulle hon snubbla på en rot, fastna i ett kärr eller tvingas springa sicksack för att undkomma ett frustande vildsvin?

Kommer till starten med andan i halsen. Toakön var förvisso extremt kort men snitt-tiden per person översteg alla EU-direktiv i världen.

Missar därmed det mesta av minglet i startfållan men hinner uppfatta ganska många kända ansikten innan vi ger oss av.

Starten är lugn och det blir stundtals kö vid trixiga passager. Skönt. Vi ska ju ändå vara ute hela dagen. Och jag är inte den som bangar lite mjukstart. (En tanke som förövrigt aldrig skulle dyka upp på asfalt…)

Det är 11 km till första fikastopp och jag väljer att inte blicka längre fram än så. Terrängen är hittills mycket snällare än väntat och jag känner mig nästan lite flink i trailbenen. Sen kommer granplantagen…

Vi snirklar över bråte och mellan granar på en stig som jag inte förstår hur någon lyckats hitta. Nittiograderssvängarna avlöser varandra och tappar man fokus för en enda sekund så är man lost. Bortkollrad förevigt. Eller åtminstone tills löparen bakom börjar ropa!  Underbart att veta att vi ska genom riset och svängarna en gång till på vägen tillbaka. Då med ytterligare 4 mil i benen och lika många i huvudet.

Stannar till för lite salta-nötter-bonanza i första kontrollen. Tycker vi håller pausen lite kort men blir omkörd av halva startfältet. Alltså hallå, nu var det jättelängesen jag sprang ultra men är inte fika halva grejen? Ta det lugnt fellows, lämna oss inte här med munnen full av snacks!

Andra depån är bara 9 km bort. Förvisso på toppen av en vulkan men ändå, det flyter på bra och vi hinner knappt bli fikasugna!

Strax efter kontrollen börjar Fredrik må illa och känna sig konstig. Jag börjar fundera över spelreglerna. Måste båda bryta om en bryter när man tillsammans-springer? Ska jag liksom casha in min födelsedagspresent själv, utan killen som gav mig den? Schysst liksom…

Men det ordnar sig. Vatten, gel och salttabletter fixar biffen. Han är på banan igen! Med siktet inställt på tredje kontrollen. Sträckan förgylls av en kille som fastnat och tappat båda skorna i leran. Jätte-elakt att småfnissa men han skrattar själv så det känns okej. Och nu har jag börjat drömma om falukorvsmackor!

Tyvärr finns inga mackor i kontrollen som kommer. Inga pannkakor, hamburgare, vedugnspizzor eller semlor heller. Saltlakrits får agera substitut för hela min matdröm och det straffar sig. Jag försöker tugga fem bitar samtidigt och plötsligt sitter överkäken ihop med underkäken. Jag har lakrits överallt och tänker inte le om jag ser en fotograf… Jag har ett reservförråd av energi runt varje tand som räcker minst till julafton. Jag som inte ens gillar lakrits!!!

Sista milen gör ont. I fötterna. Det är en kombination av kramp, Mortons och trötta anklar. Grusvägen med stora hårda stenar gör ont i varje steg. Vi sprang på samma väg i början men då noterade jag inga hårda stenar. Vem fasen har lagt dit dem medan jag var på lakritsparty? Ont gör det i alla fall och nu tappar jag humöret för första gången. Vill springa på bomull men det finns visst inga bomullsängar i Tjörnarp. Nedräkning pågår.

Det är lättsprunget sista biten och en snajsig trappa som ska besegras, men sen är vi där. Hand i hand över målgångsmattan som tar oss rätt in i ett svettigt tält med den mest fantastiska kakbuffé. Fast det där med hand-i-hand var inte sant. När man varit gifta i 20 år sysslar man inte med sånt, då låter man tydligen inte heller frun vinna utan norpar familjesegern med en sekund! I loppet som var hennes födelsedagspresent!

Jag är för trött i huvudet för att fatta vilka kakor jag ska äta. Bland vegan- och laktosskyltar hade jag behövt en SMÖR-skylt. För just nu är det smör jag är sugen på…

Avslutar äventyret på bästa sätt i Tonårs-cafeéet med ostmacka och mingel. Känner mig mer som pensionär än tonåring men jag får komma in ändå!

En lång dag är till ända. Asfaltlöparen har överlevt och fått mersmak. Det var ju kul det här!  Nu återstår bara att ta sig 500 meter till bilen utan att frysa ihjäl. En större utmaning än vilken granplantage som helst!