Det där med trail…

Jag är asfaltballerinan som är rädd för trail men ändå ordnar trail-lopp. Som springer hyfsat fort på platt underlag men fegar ur vid stenar och träsk. Som alltid varit hopplöst långsam i terrängen.  Men det tar sig…

Det här blev en helg med trail-tema. Trailteknik och Stävie Trail igår. Provlöpning av banan för vårt nästa Enduro-lopp idag.

Och det var kanske precis det jag behövde för att få upp lite självförtroende i skogen. När jag väjt för tusen stenar, klafsat runt i leran, blivit blöt och torkat, och inte ramlat en enda gång, då känner jag plötsligt lite mod i mig. Studsar  till det i steget och vågar släppa en aning på bromsen. Jag känner i korta perioder ett flyt framåt och tänker att det kanske ändå finns hopp för mig. Jag behöver bara öva, nöta och inte alltid rymma ut på grusvägarna när jag ser en stig. Det finns hopp och jag ska tamejtusan se till att lära mig. Att sluta fega. För det är ju faktiskt väldigt kul!

Banan vi provspringer sammanfaller i korta delar med Tjörnarparen som jag ska ta mig an på lördag. Och mitt i leran känns det bra med en sneak peak av vad som väntar.

Genrepet är gjort. Tjörnarparen 50K står för dörren. jag är rädd men taggad. Det kommer bli en grym dag i skogen. Utan andra mål än att ha kul och bli så kladdig som möjligt.