Vilket kalas!

Ska man fira ska man göra det rejält. Därför har jag bokat trail-löpningspass OCH provlöpning av Stävie trail kloss i kloss, med minsta möjliga tidspill däremellan. Då visste jag inte att de där nerförsbackarna på Romeleåsen skulle skapa betongben och krampfeeling i låren, som kanske hade mått bra av lite vila…

Det är brant uppför och brant nerför, Vi ömsom springer och ömsom segar oss upp med händerna på låren. Alla andas. Högt. I nerförsbackarna blir jag frånåkt av de flesta. Fegar mig ner men tycker jag får upp lite bättre självförtroende och fart till det andra varvet. Av dottern ser jag inget. Hon håller undan för de snabba killarna längs fram. Cruisar ner som värsta gasellen. Med elefantmamman stapplande fram på behörigt avstånd bakom.

Men faktiskt blir jag pepp. När jag känner att jag faktiskt vågar mer på bara något varv. Det hade varit guld för mig att bara traggla runt runt på ett liknande slinga. Få upp känslan för det där som kallas trail….  Bli lite mer säker och våga lite mer. Jag sätter det på min att-göra-lista.  Inte bara gå ut och samla kilometer utan faktiskt springa för att lära mig något nytt. Gå utan för min box.  Så får det bli.

Med stumma ben sätter jag mig i bilen mot nästa uppdrag. Provlöpning av Stävie Trail. Tror inte att benen ska bära mig men de gör de såklart. Världens mest samarbetsvänliga ben.  47 pers är vi som firar löpningens dag i ett lerigt och mojsigt Stävie. Nu är jag redo för soffan…