Det är ju fullt naturligt att ens barn förr eller senare kommer att springa om en. Men det känns ju ändå lite surt…
Hon har joggat 9 km och förberett ett tal samtidigt. Sprungit och tänkt. Sånt som för egen del brukar resultera i superlångsamma pass. När jag liksom glömmer att springa och bara lallar omkring. Hon tror hon joggar i 6-kilometersfart men klockan visar 5:19. Jag vågar inte tänka på vad den visar när hon tar i….
Snart är det hon som får vara hare till mig. Jag som trivdes med min alldeles för korta karriär som farthållare. Även fast jag aldrig lyckades särskilt väl. Men det var en väldigt bra anledning att få springa mil-loppen lite lugnt och skönt.
Den tiden verkar förbi. Kanske borde jag söka någon äldre att farthålla. Morsan, är du redo?
6 Kommentarer
Olof
27 januari, 2020 kl 21:33Så kontentan är att jag inte ska låta fyraochetthalvtåringen vinna när vi springer utan njuta av att vara snabbare så länge bara kan?
Anna
27 januari, 2020 kl 21:36Helt rätt. Mina barn har aldrig fått vinna. Inte ens i kortspel…. :D Jag skyller på att jag är ensambarn :D
Fredrik Nystedt
28 januari, 2020 kl 07:43Jag är ju lite äldre. Du kan få hålla farten på Tjörnarparen!
Anna
30 januari, 2020 kl 08:08haha, där håller jag snarare nere farten…. och ser till att vi får i oss tillräckligt med fika!
ingmarie Nilsson
31 januari, 2020 kl 17:30jag är redo!!!
Anna
2 februari, 2020 kl 21:50Haha, du får hitta en annan hare. Jag kan leka bromsklots till dig istället :D