Löpare – ett konstigt släkte?

Som löpare är man inte alltid helt normal. Man gör val som i andras ögon kanske är lite märkliga. Ibland får man en pik och börjar tänka till. Och då blir allting lite komiskt.

En löpare tycker till skillnad från en vanlig människa att det är helt normalt att sakna ett par tånaglar, eller att de befintliga är lite blå. Och kanske ännu konstigare, de pratar öppet om det.

Tvärtom mot den vanliga människan, som får betalt för att arbeta och slita, BETALAR löparen för att bli trött. Och dessutom ofta ganska stora summor. Ju tröttare man kan bli, desto mer är man villig att betala. Och lockas det med vildsvin, kullamän, eller backar i oländig terräng finns inga gränser. Då inte bara betalar löparen, då skolkar hen från jobbet för att anmäla sig när platserna släpps. En kafferast senare är platserna slut…

En löpare har inga problem att springa långt och klampa in svettig på café.  Inte heller åka kommunalt i träningskläder eller be att få låna duschen när man är bortbjuden. För att man ville springa dit…

En löpare pratar om minuter per kilometer, och inte kilometer i timmen som alla andra.

Dessutom vet den rutinerade löparen att SOS inte har något med larmnummer att göra…

Till sina barns förtret händer det att löpare klär ut sig till tomtar och springer runt en hel stad och sjunger julsånger. Sånt tycker löpare är kul. Vanliga människor slutade med sånt i mellanstadiet. Löpare hittar egentligen på alla möjliga ursäkter bara för att få springa. De springer till fika, det springer för välgörenhet, de springer för att bada, för att inviga grejer, för att det är Lucia eller fullmåne. De springer nästan ännu hellre om det är lite galet. På en konstig tidpunkt eller på en konstig plats. Inget klockslag är heligt och löparen skräms inte av att dela stortorg med festprissar en tidig lördag morgon, om tillfälle ges.

Alltså löparsläktet. Så glad att vara en del av!