Raggar-runda

Det händer de mest spännande saker när man cyklar och man vet aldrig riktigt hur det ska sluta. Så här:

Fredag em:
Råkar befinna mig på 108:an mellan Norrvidinge och Kävlinge, på en tidpunkt de flesta vill hem från jobbet. Trafiken är massiv och folk kör som galningar. Jag behöver ha totalkoll framåt, speciellt MOT riktningen i mitt eget körfält. Alla kör om alla för att komma först hem till fredagsproseccon. Kanske glömmer jag att blinka för plötsligt känner jag att vänster lins börjar bråka, för att sedan helt lämna sin plats i ögat. Att stanna på den minimala vägrenen känns inte som ett alternativ och jag hoppar ner i slänten vid sidan om. Gräset når mig till knäna men jag tänker att jag hellre möter en fästing än en lastbil i 140 knyck.

Tar av mig solbrillorna och hittar linsen torkad och ihoprullad på insidan av glaset. Försöker rulla ut men den har liksom klistrat ihop sig. Behöver linsvätska men just linsvätska är inget jag har med mig på mina cykelturer. Inte heller finns det att köpa här i diket. Spott eller vatten?

Medan jag funderar tar den kraftiga vinden tag i min lilla lins som flyger från fingret och sätter sig på styret. Nytt försök. Badar linsen i vatten medan bilar susar förbi, och tillslut rätar den ut sig tillräckligt för att kunna sättas in. Funkar. Cyklar vidare medan bakterierna dansar tango i mitt öga. Men hellre lite party i ögat än att inte se den där lastbilen…

Lördag em:
Råkar hamna i världsmetropolen Teckomatorp där det för dagen hålls en raggarbils-cortege. Raggarbilar är stora ting som tar upp hela gatan. Därför går det inte att köra om, trots att de håller en snitthastighet på 7 km/h. Så på Teckomatorps gator, förbi den förväntansfulla publiken, cruisar ett tåg av konstiga bilar och en bortkommen cyklist. Cyklisten saknar tärningar på styret men försöker smälta in efter bästa förmåga. Oklart om hon lyckas…

Alltså sånt här händer aldrig när man springer…