En månad kvar

Jag brukar alltid säga att det är så skönt att Helsingborg marathon ligger i september för att man liksom har hunnit springa mycket hela sommaren. I jämförelse med de marathon som går när isen precis smält…

Och ja, jag har sprungit massor. Men precis som alla somrar så faller jag för upplevelsefrestelsen. Springer 42 km för att platsen var fin, springer 27 km för att jag missade ett tåg. Springer med sällskap för att sällskapet är trevligt, fast jag egentligen kanske borde sprungit kortare och fortare. Springer med bad, glass och utsikt.

Jag klagar såklart inte, för den är sortens upplevelselöpning är helt outstanding.  Jag njuter varje minut av alla platser jag får se och alla människor jag får lära känna. Men det gör mig inte speciellt snabb på maraton…

Jag hade en plan efter Stockholm marathon att lägga in fart, för att genomföra Helsingborg med lite mer klipp i steget än den snigelfart jag just nu trivs bäst i. Man kan säga att det sket sig. För många trevliga människor, för mycket roliga idéer, och alldeles lagom varmt i vattnet, satte liksom käppar i mina hjul.

Jag har distansen i mig. Ibland känns det som jag vill springa till månen, bara jag slipper göra det fort.

Idag är det exakt en månad till den där maran. I helgen upplevelsespringer jag på Österlen. Sen har jag väl typ två veckor på mig att jobba upp farten innan det är dags att trappa ner.  Precis som varje år.  Att man aldrig lär sig…

Förresten, det ekar lite tomt här inne. Är ni kvar?