Aktuellt

Sommarlångpasset del 2 med extra knorr

Alltså sommaren 2018. Jag kommer aldrig glömma den. Den är liksom gjord för löparutflykter. Dagens etapp höll på tills det började mörkna. För vissa av oss. 

Vi springer Rydebäck-Häljarp med start klockan 17. Det är ett kortare pass än i lördags, men lika minst lika fint. Och med mer backar för pengarna.  21 kilometer ska det bli och det känns lagom så här på kvällskvisten.

Den tryckande värmen som plågat oss tidigare under dagen har lättat lite, och solen gömmer sig bakom tunna moln. Vi blir inte överhettade och klarar distansen med bara ett bad: i Landskrona, där vattendjupet mäter 30 centimeter oavsett hur långt ut man går. Vi ligger ner i vattnet men ändå sticker knän och stortår upp ovan ytan.

När vi når stationen i Häljarp är etappen slut. Tror vi. Någon funderar på att springa extrakrokar men jag är nöjd så här. Ska ju springa långt till helgen och sparar gärna lite krut, 21 km är alldeles perfekt. De som ska till Malmö delar en bil hem och Helsingborgarna tar tåget åt sitt håll. Det är bara jag och Andreas som sätter oss på tåget mot Kävlinge. En typiskt dålig idé.

När vi når världsmetropolen Dösjebro stannar tåget. Det är folk på spåret och vi blir stående i väntan på besked. Fast på ett tåg i Dösjebro på obestämd tid. Jag tittar på Andreas och vet att vi tänker samma tanke. Springa hem? Det är bara 6,5 km, men när man liksom såsat till på tåget är inte suget jättestort. Vattenflaskorna är dessutom tömda och magen kurrar lite lätt.

Går fram och pratar med tågpersonalen för att få en aning om hur länge vi kan bli stående. De tycker vi ska springa. Vi ser ju ut att vara klädda för det…

Klämmer en bar innan vi ger oss av. Tittar oroligt mot tåget. Det hade känts fruktansvärt att se det rulla. Men det tar tre kilometer innan vi blir omkörda. Det är ungefär då som vätsketorsken börjar ge sig till känna. Andreas blir yr, och vi går och knackar på ett hus i jakt på vatten. Ingen öppnar. Han smyger runt på baksidan för att leta vattenkran medan jag är toknervös. Huset ser dessutom lite ruckligt ut. Vem vet vilken yxmördare som kommer utspringande när Andreas blir upptäckt mitt i sin vattenstöld.

Men det kommer inget vatten i kranen. Den är tokdöd. Jag lånar ut det sista i min flaska och det verkar göra susen. Vi pinnar vidare mot Kävlinge där luften är åskig och tung. Klockan är nästan nio när jag kommer hem. Familjen är borta och jag hittar inte nyckeln de skulle ha lagt ut. Lägger mig i utesoffan och känner mig utelåst.

Fast det är bara en känsla, för nyckeln är i min löparväst. Det upplyser Fredrik mig om när han kommer hem lite senare. Men vem kan begära att man ska komma ihåg sånt, när man precis fått agera ersättningsben åt Skånetrafiken?

Inga kommentarer

    Lämna ett svar

    Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.