Österlen spring trail – race report!

Jag har bytt ner mig från 62 till 21 km pga en bråkande fot, och ett förnuft så sunt att löpargudarna måste vara stolta över mig. Under tre löpfria dagar i Milano har foten inte sagt ett ljud, och när solen dessutom skiner från klarblå himmel ångrar jag mig. 62 km hade suttit jäkligt fint!

Känner mig felplacerad med min blå nummerlapp bland alla röda. Vill vara någon annanstans, bland mina Ultrafriends. Tänker att min felfärgade nummerlapp liksom skriker att jag vikt ner mig. Fast jag bara varit osedvanligt klok…

Fast snart kommer jag på andra tankar. Det är ju här festen är! Ultror i all ära, men 21 km drar mer folk. Träffar hela världen och snackar bort så mycket tid att jag inte ens hinner värma upp. Det är vänner från förr, gamla kollegor från Gerdahallen, bloggläsare, folk jag coachat på deras jobb. ALLA är på Christinehof i dag. Och jag trivs.

När startskottet går väntar 3-4 lättlöpta kilometer innan backarna och rötterna tar vid.  Jag dras med i ett tempo som är på gränsen till för högt men jag vet att jag får vila i terrängen. Av den smärtsamma anledningen att jag är för tekniskt dålig för att mata på…

I varje tekniskt parti tappar jag fart. Bromsar upp och skapar en orm av ivriga löpare bakom. Kliver åt sidan för att släppa förbi och slippa känna mig stressad.

När vi når grusväg äter jag in. Kopplar på traktorn och tuffar förbi. Resten av loppet är ett enda långt copy paste. Blir omsprungen i skogen, springer om på grusvägen. Vi är ett gäng på 4-5 pers som liksom hattar fram och tillbaka, och tillslut bara skrattar de när jag kör om. För femmiljonte gången.

Foten känns ingenting. Tills det ödesdigra felsteget strax innan Hallamölla. Trampar snett och får tillbaka precis samma ont jag bråkat med de senaste veckorna. Plus ränta. Tänker att jag kanske borde kliva av men ångrar mig. Det släpper lite efterhand.

Vad som nästan är värre är min vänsterlins som kasar omkring i ögat och gör livet lite spännande suddigt. För att inte snubbla ihjäl mig får jag blunda med ena ögat, vilket nästan är jobbigare än att springa. Varför har ingen sagt att piratlapp är en bra grej att ha med på lopp?

I de värsta branterna är jag glad att jag bara springer 21. Det är liksom mycket snabbare avklarat. Och man hinner till kaffebaren innan den stänger. Beslutet känns bra.

Jag når slutligen den elaka målgångstrappan. Fredrik har placerat sig strategiskt på toppen för att återigen ta en klassisk bild på min inte allt för graciösa trappteknik. Jag försöker skärpa mig men tappar fokus av mannen i brynja bakom mig. Det är inte brynjan i sig som stjäl min koncentration utan det faktum att han låter som han ska dö. Hinner snabbrepetera mina HLR-kunskaper mentalt innan jag ser en ambulans och känner mig trygg.

Mannen tar sig i mål levande ett par steg bakom mig. Jag lever också. Fast inte foten. Den är arg. Ett sketans felsteg och tillbaka på ruta ett. Men jag har hoppet uppe. Lite högläge i bilen kan säkert göra susen!

Kliver över mållinjen som nionde tjej av 176 startande. Som asfaltballerina på grönbete bland rötterna är jag grymt nöjd med det. Googlar resultatet från Ultran och kan inte låta bli att undra var jag hamnat där. Men vissa saker får man aldrig veta. Förrän nästa år…

Och är det någon som undrade över det konstiga tältet på parkeringen så var det bara jag som bytte om. Piggelina goes Stålmannen.

Om Fredrik kunde fälla ihop tältet efteråt? Eeeh. Nej. Men med fällt baksäte lyckades vi ta oss hem ändå…