Mörkertimmen

I natt infaller #mörkertimmen: Löplabbets helcoola initiativ att springa mellan klockan 02 och 02. Då när klockan ställs tillbaka, när vi befinner oss i ett vakuum och kan träna utan att det tar någon tid. 

Jag älskar tanken. Förnuftet tvivlar. För Högerbenet har lagt in sitt veto. Kände sig visst lite stelt igår, efter provlöpningen dagen innan, och tycker att det är dumt att springa mitt i natten. Här är konversationen mellan Högerbenet/förnuftet och mitt gamla jag – evighetsmaskinen och äventyrsletaren:

Jag:   – Fatta vad roligt, benen! Vi ska ut och springa i natt. Inte en kotte kommer vara uppe men jag har lurat med mig sällskap till oss så vi inte behöver vara mörkrädda.

Högerbenet:  – Är du dum eller? Du sprang 3 km häromdagen och jag har fått känna mig gammal sedan dess. Stel och sned. Vi borde sova istället. Vet du hur varmt täcket är klockan två på natten?

Jag: – Men snälla Högerbenet, bara lite…. Fatta vad mäktigt att gå ut när ALLA sover. Pannlampan, gruset i ögonen och känslan efteråt! Pirret i magen liksom…

Högerbenet: -Känslan efteråt??? Lätt för dig att säga, det är ju jag som får ont!

Jag: – Inte den känslan pucko! Fjärilarna i magen. Känslan av att ha gjort något riktigt wild and crazy. Samhörigheten med alla de andra som också tagit sig ut. På andra ställen. Bergis över hela Sverige.  Unna mig den snälla…

Högerbenet: -Jo den är ju ganska fin den känslan förstås….  Men vi kanske kan springa lite kortare. Typ 3 km och sen dricka cappuccino?

Jag: – Ska fundera på den…

…..
Hur många puckade läsare har jag som ger sig ut i natt? Säg att det är minst en. Jag vill inte känna mig konstig!