Hemligheterna bakom ett maraton

Ett maraton är ett maraton är ett maraton. Eller inte. För bakom varje maraton finns oceaner av spännande saker som ingen känner till. Någon springer med trasiga ben, någon med psoriasis på känsliga ställen, någon spontananmälde sig samma morgon och någon är bakis. Det här är hemligheterna bakom mitt maraton igår: 

Jag lyckas slänga mina långpass-skor två dagar före raceday. Hjärnsläpp extra allt. Nya skor är förvisso inköpta, men med senaste två veckornas löpmängd är skorna inte ens i närheten av insprungna. Stortån känns oroväckande långt fram i skon och jag vågar inte chansa. Väljer ett par 2,5 år gamla skor. Från stenåldern alltså. Insprungna OCH ursprungna ska det visa sig. Allt fluff är borta och jag känner 42 kilometers grus allt för väl under trampdynan. Jag väljer att se det som gratis fotmassage…

Jag köper Helsingborgmarathon-turkost nagellack för att springa med stil. För att få vara lite fancy mitt i molnet av liniment och ingrodd svett. Hinner inte få dit det innan start och målar i smyg på det i efterhand. För att skryta lite subtilt på jobbet i morgon. Låtsas att barnen snott nagellacksborttagningsmedlet…

De har glömt låsa upp fem-sex bajamajor i målområdet som jag vill besöka innan start. Fredrik försöker göra inbrott med hjälp av husnyckel. Nu är vi en husnyckel kort! Och bajamajan förblev oöppnad. Så skönt för den som ska tömma!

Det är en stor uppblåst bajskorv som hejar längs banan. Vid kilometer trettiofemplus är det ganska kul. Fast berätta inte det för någon.

Vid portalen som sponsras av Våningen och Villan står en man med en gröt-tisha. Jag kommer inte ihåg vad det står på den men jag blir glad. En tröja med gröt på liksom, vem vill inte ha det? Jag uppehåller mig flera kilometer med att fundera hur hans favoritgröt ser ut!

Efter målgång är jag en levande saltfabrik. Hela ansiktet är täckt av vitt salt men ingen säger något. Jag minglar runt som värsta snögubben tills Fredrik gör mig pinsamt medveten om saltkristallerna.  Jag är kritivit och ska precis springa (nåja) ifatt Mia för en photoshoot. Försöker gnugga bort snögubben med min sprillans nya tygpåse, men utan resultat. En flaska sparkling Ramlösa löser biffen. Fint ska det vara när man sprungit maraton.

Jag vill ha en bild på mig och Mia när vi snaskar choklad, och haffar ett bekant ansikte som jag mött i Portugal tidigare. Han har öl, mantel, banan, choklad och apelsin i händerna. Helt gjuten som fotograf. Speciellt som han inte är helt bekväm med att böja sig ner för att lämpa av grejerna. Men han gör det. Vilken hjälte. Jag vet faktiskt inte om han lyckades böja sig ner och hämta upp grejerna sen. Annars är det ju rysligt synd på chokladen!

Där sätter vi punkt för Helsingborg marathon 2017. Nu ska jag återhämta mina löparben. Tills på söndag. Jag hade visst anmält mig till något rysligt kul och lyckats glömma bort det. Inte så konstigt då anmälan gjordes den 2 mars 2015…

Vad det är? Jag lämnar det som en cliffhanger…