Vätskebältesångest

Det finns två grejer jag liksom inte klickar med. Det är kepsar och vätskebälten. Jag har avhandlat dem tidigare, men idag blir det djupdykning i själva vätskebältet. Det skumpar.

Det skumpar inte lite heller. Mer som typ jordbävning runt midjan. Eller höfterna. För jag vägrar har det runt midjan, då kan jag ju inte andas. Det kan hända att det är det som är själva problemet, att jag inte följer bruksanvisningen utan placerar det där jag vill. Må vara så. Jag har ju en lösning.

Binder fast eländet med mitt spi-belt, som jag trots ficka på vätskebältet måste ha med mig. Fickan på vätskebältet är nämligen designad innan iphonen och rymmer på sin höjd en sån där dubbelvikt telefon från 2003.

Kommer iväg men redan vid första vätskepaus går det fel. Tappar flaskan i marken och korken  sprängs. Vatten över hela trottoaren men inget i magen.

Ja ni fattar. Kärleken till vätskebältet har nått nya bottennivåer. Nu ska jag inte prova det fler gånger. Förrän om tre år när jag har glömt bort hur dåligt det funkar.

Anyway.  Apropå vätsekebälte undrar Malin om tips, och jag har tyvärr inga. Vätskebälte är ett gissel extra allt och jag har hittills inte hittat något som ger mig fjärilar.

Så oftast springer jag utan. Eller med min Salomon vätskeväst som fungerar utmärkt när jag har t-shirt som är hyfsat tight i u-ringningen. Annars får jag skav som ser lite lagom brutala ut runt halsen. Kombinationen väst och linne ger skav all over the place och är inte att rekommendera för den som inte vill ha en svidande upplevelse i duschen efteråt.

Igår ville jag ha linne. Därav bältet. Och fastsurrningsutrustningen…