Race report: Hallands Ultra 50 k

Jag har planerat att byta skor vid 36 km. Då när terrängen går från grusväg till trixig. Från torrt till lerigt. Planen är att vi ska dumpa mina inov-8 ute på banan innan vi startar. Men tiden går fort på morgonen…

Trots väckning 05.15 och lite fartöverträdelser på E6:an hinner vi inte lämna skorna. Jag ställer in mig på en halkig tur i blankslitna asfaltdojor, när en funktionär erbjuder sig att cykla bort med dem till mig! Det var den första hjälteinsatsen från funktionärshåll idag. Sen överträffar de bara varandra! (att det sedan visade sig möjligt att lämna skor på ett släp för dittransport spelar ingen roll. Den cyklande skotransportören är och förblir min hjälte!).

Hämtar nummerlapp och möts av ett alldeles speciellt fint startkuvert, med personlig hälsning och allt. Alltså hallå, hur mysigt är inte det här loppet? Och då har vi inte ens börjat!

Ett par minuter efter utsatt tid, när alla hunnit gå på bajamajan, ger vi oss av. Det är lättsprunget och fint. Från Riccardos-med-glassen, via slingrande mjuka stigar ner mot Tylösand och prins Bertils stig. Av torsdagens kola i benen känns inget och jag har hopp om livet.

Kommer ut vid vattnet och dör utsiktsdöden. Så himla fint. Det kommer ett par motlut och något oroväckande känner jag att benen liksom inte svarar. Jag blir trött! På platten inga problem.  Att vara trött på ett nästan obefintligt motlut bådar mindre gott inför loppets sista 20 km som sägs vara galet kuperade. Jag blir nervös så där mitt på stigen.

Hittar en himlans trevlig samtalskompis strax innan Halmstad city. Hon har sprungit Ultravasan två gånger och jag suger åt mig bästa tipsen inför äventyret. Nytta med nöje mitt i loppet. Vi snackar bort ett par kilometer innan vi stöter på banans första och enda rödljus. Strategiskt placerat precis bredvid står värsta gottebordet uppdukat. En chipsfika i väntan på grönt gör susen för humöret.

Klockan visar 21 km och jag försöker njuta de sista nio kilometerna lättsprunget. Innan eländet tar vid. Det är lätt. Att njuta. Nissan visar sig från sin bästa sida. Vi springer som i en djungel vid sidan om. Räknar ner mot backarna och laddar mentalt.

Efter 30 km börjar backarna. Den första är evighetslång, men på hyfsat underlag lyckas jag ändå mata mig upp med hedern i behåll. Många har börjat gå i backarna nu men jag tänker att jag sparar promenaderna till de trixigare nerförbackarna och de tokbranta uppförsbackarna.

Jag har lite ont i höger vad och bekymrar mig lite över om det ska bli värre. Känns mest i nerförsbackarna och sånna kommer det bli många av nu.

Vid 36 km blir jag varvad av segraren. Han som redan sprungit 50 och få ta höger mot målet, när jag själv ska vänster mot mina sista 14. Ibland känns livet orättvist. Fast jag får ju mycket mer springtid för pengarna. Det är inte mig det är synd om !

Ser mina skor vid sidan av vägen och sätter mig för att byta. Då kommer ännu ett exempel av hjältefunktionärskåren fram. Tjejen i fråga tar mina vätskeflaskor och går och fyller på dem medan jag svidar om. Hon till och med sätter tillbaka dem i min vätskeväst medan jag knyter skor som värst. Sen säger hon åt mig att bara lämna skorna. Att hon ska packa ihop dem i påsen till mig och leverera till målet. Alltså igen. Var har de hittat dessa guldfunktionärer?

Nu börjar loppet.

Och jag är sämst. Världssämst. Jag kan inte hantera rötterna och stenarna. Jag får tokstopp i nerförsbackarna. Stapplar ner som en väldigt gammal tant som blivit av med rullatorn. Unga vildhästar springer om mig och en minut senare ser jag inte ens fartränderna efter dem. Jag drömmer om asfalt. Hård studsig nyasfalterad motorväg. Fast det känns nästan som en svordom i den vackraste av skogar. Men jag är inte ensam. Ultra-Monica gillar inte heller trixiga stigar. Vi spyr lite galla på eländet och matar vidare.

Att byta till trailskor var en höjdare. Lite pga leran men mest pga markkontakten. Känns som jag kommer närmare marken och känner underlaget på ett helt annat sätt än i mina mer fluffiga asfaltskor. Glad för mitt bytesbeslut även om det tog några minuter extra.

Strax innan 40 möter vi uppförsbacken utan slut, av en i publiken kallad SPYBACKEN. När den äntligen tar slut övergår den i en trappa med sjumiljoner trappsteg. En fotograf i mitten på den, och jag hoppas jag slipper se resultatet av hans arbete.

På toppen väntar en hink med NÖTCREME. Sist jag åt nötcreme var på högstadiet. Då var det något av det bästa som fanns. I Ultrakretsar är Nötcreme lösningen på alla problem, och jag kände mig manad att testa. Vad är hajpen liksom?

River upp förpackningen och tömmer innehållet. Det är sött. Jättesött. Vidrigt. Det växer i munnen och jag vill bara spotta. Jag ska aldrig äta nötcreme igen. Påminn mig snälla.

En mil kvar. Pratar bort första 3 km till sista vätskestationen. Hittar något salt godis som jag tar två bitar av. Måste bli av med nötcremen som liksom finns kvar i varje cell. Det salta godiset är segt som attan och limmar ihop mina tandrader. Det tar mig två kilometer att komma loss…

Det är frustrerande att springa med ett piggt huvud och helt ok pigga ben och ändå inte komma fram. För att jag är för feg för att släppa kontrollen utför. För att jag är som bambi på hal is. För att jag snubblar på allt. Det går oförskämt sakta för att vara så pigg.

Med två kilometer kvar blir det lättsprunget igen. Traktorn checkar in och matar oss in i mål. Lycka är att känna att varje steg tar mig fram. Närmare den där gräsmattan där jag ska slänga mig raklång och vänta på Fredrik. Det är nära nu och jag älskar känslan.

Målspurt har jag aldrig, och allra minst idag. Den sista biten går uppför. Stapplande, längtande.  Men när medaljen hänger runt halsen är det värt allt. Känslan av att maskinen har levererat igen. I alla fall på flacken.

Fem timmar och elva minuter varar festen. Fredrik droppar in 2o minuter senare. Båda nöjda och glada och bekymmersamt medvetna om att detta bara är början på en ultravasa…. Fyra mil till, hur gör man??

Summa summarum: Ett fantastiskt lopp, med mysfaktor hög. Funktionärerna levererade högt över förväntan. Vegoburgaren i målgång smakade som paradiset, och gräshänget var top notch. I’ll be back. Jag har nämligen redan glömt hur mycket jag svor över rötterna…