Maraton

Det har väl inte undgått någon att det varit maraton i Stockholm idag. Jag har försökt hålla mig borta från instagram för att liksom inte känna mig helt utanför. Fast det har gått mindre bra…

Jag är lite kär i Stockholm marathon. Mycket för att det var min allra första mara. Känslan att inte veta HUR kroppen ska reagera och NÄR väggen ska komma. När man inte har en aning hur fort man vågar springa i början eller hur många gels man behöver. Då man trodde att en enervit energitablett var en bra idé och sedan hostade hela vägen fram till nästa vätskestation.

Rutinen har kommit med loppen och det är skönt att inte behöva oroa sig för det praktiska. Att våga lita på känslan i kroppen och att det ska hålla hela vägen. Samtidigt är ju lyckan aldrig så fullständig som när man överlevt sitt allra första marathon.  Ibland kan jag bli lite avis på den. Fast OM jag överlever Ultravasan i sommar tror jag banne mig att jag kommer känna precis så!  Det kan ju vara värt nio mil för den känslan.

Idag har det inte blivit något maraton för min del. Bara en transportlöpning till Lund för en cappuccino. Man gör vad man måste när egna kaffemaskinen är på reparation!