Jag är hundrädd. Inte så att jag är rädd för alla hundar i alla situationer, men lösa hundar på löpturen är läskiga ting. Är det möjligt springer jag långa omvägar men det går inte alltid. Plötsligt kommer det bara ut en hund. Skällande. Skräcken när jag inser att den springer efter, och hur jag målar upp bilden av dess tänder runt min hälsena.
Den här hunden skrämde ihjäl mig en gång, men Malin hanterade den fint.
Anyway. Fredrik är inte så macho han heller. På söndagens runda hör jag en hund skälla och plötsligt skriker han: ÖKA!!!! . Och sticker före. Jag, som bara har en fart, inser att jag aldrig kommer att komma undan det blodtörstande monstret bakom mig. Vänder mig om för att liksom se vad som väntar. Förväntar mig huggtänder och fradga i mungiporna. Storlek någonstans kring en större varg…
Men jag ser en glad cocker spaniel. Inte ens jag är rädd för sånna. Vem ska rädda mig när det är en farlig hund på riktigt? Uppenbarligen inte han som redan hunnit två kilometer bort…
28 Kommentarer
Erika - Löpningen & Jag
9 maj, 2017 kl 18:47Haha! jag är inte hundrädd, men den där bjässen på bilden skulle jag aldrig vilja vara jagad av. Stor som en kalv ju!!
Anna
11 maj, 2017 kl 07:28Eller hur! Har ALDRIG sett en sån stor. Trodde det var en häst… Fast sånna är jag också rädd för så det hjälpte inte!
Mari
9 maj, 2017 kl 20:50hahaha, jag dör….. hunden på bilden skulle jag skita på mig för, om den kom springandes. Men annars brukar det vara ok, så länge dom är kopplade tänker jag :)
Anna
11 maj, 2017 kl 07:29Fast det är det ju ofta inte tyvärr 😱. Läskigast är de som rymmer hemifrån utan att ägaren märker det!
Mari
11 maj, 2017 kl 19:48Här i Sundsvall måste jag säga att många är duktiga med det, vilket är en himla tur! annars hade jag nog skippat många löppass =)
Lomma-Eva
9 maj, 2017 kl 21:48😊!! Jag känner igen mig i beteendet från äkta hälften, som flera gånger i samma sits har sett till att jag hamnar emellan honom och hunden. ”Du är ju ändå inte rädd” säger han, och det har han rätt i, fast det hade han ingen aning om första gången det hände…. macho!!
Anna
11 maj, 2017 kl 07:30Haha! Då är det DIG jag ska ha med mig på mina rundor! 👍
Mia
10 maj, 2017 kl 06:15Hahahahahahahaha… Den där Fredrik alltså. Sätter dig alltid i grymma förhandlingslägen om resor, egentid och träningskläder. AVIS!
Anna
11 maj, 2017 kl 07:31Ja helt fel är det ju inte 😀
Joanna S
10 maj, 2017 kl 06:36Är också hundrädd och blivit jagad av lösa hundar på löprundan ett otal gånger! OGILLAR det starkt..!
Anna
11 maj, 2017 kl 07:31Ja vad kommer de ifrån liksom? Staket och koppel, hur svårt kan det vara…?
Lotta
10 maj, 2017 kl 07:19Åh, som hundägare, löpare, jägare och hästtjej lever jag efter mottot: en bra hund är en kopplad hund. Herregud så många gånger det hoppat fram en hund mot mig och min hund och ägaren bara ”han är så snäll såååå”, brukar svara ”min är det inte”. 😬 Eller alla lösa hundar i skogen som driver vilt när tex rådjuren har kid. Oj nu blev jag upprörd. Påminnelse om ni möter någon med lös hund som inte har koll på hunden, hota med polisanmälan, det är olagligt att ha lös hund fram till oktober. 😉
Anna
11 maj, 2017 kl 07:33Jo det är standardkommentaren… kanske ska svara som du fast ”JAG är det inte..”
Sara
10 maj, 2017 kl 08:52Små lösspringande hundar känns kanske inte så jättefarliga men stora som man inte vet om de är aggressiva eller bara lekfulla – usch! För ett år sedan när jag och mannen var på Playitas och gav oss upp mot bergen för att springa en runda (runda som var utmärkt) så helt plötsligt var det en lösspringande hund som ”jagade” oss, ägaren var typ flera hundra meter bort och verkade inte bry sig. Kallade på hunden några gånger men de sprang ju inte till henne utan vände halvvägs mot henne och började att ”jaga” oss igen. Jag tyckte det var skitkusligt!
Anna
11 maj, 2017 kl 07:34Playitas är dogs paradise… livsfarligt ju….
Gert
10 maj, 2017 kl 09:21Jag är mer rädd för människor.Hundar anfaller nästan aldrig oprovocerat.
Men visst skall dom vara kopplade.
Anna
11 maj, 2017 kl 22:34Människorna? :)
Gert
12 maj, 2017 kl 10:04Ja människorna också ibland. :)
A-mamman
10 maj, 2017 kl 10:05Haha! Jag älskar hundar och tycker det är lite trist att alla har så bra pli på sina där vi bor. Jag vill ju hälsa, liksom! Men ok, på en löprunda vill jag kunna hålla mitt tempo. Jag var glad över att jag inte är hundrädd när jag förra året joggade på Mauritius. Utanför hotellområdet fanns ett par gator med hus, grönska runtomkring men ingen jag ville springa ut i (högt gräs, buskar och skräp). På den ena gatan med inhängnade hus kom alltid en eller två hundar ut. De skällde på mig och stod stilla, inget viftande på svansarna. Sedan följde den ena efter mig en bit… Men jag är ju inte rädd i vanliga fall och struntade bara i den. Klarade mig oskadd.
Anna
11 maj, 2017 kl 22:35Snacka is i magen. Jag hade dött….
Lillian
10 maj, 2017 kl 10:47Jag blir aldrig jagad av hundar men skulle jag bli det skulle jag nog bara stanna och spänna blicken i dem. Oftast tycker de nog att det är roligt att hänga med och leka. Med två schäfrar hemma när jag ingen större rädsla för hundar men visst, idioter finns inom alla arter, även om de är fler i människosläktet än bland hundar.
Anna
11 maj, 2017 kl 22:35Ja det är förmodligen så!
Ingmarie
10 maj, 2017 kl 20:02Jag är räddare för spindlar, bilförare och att förfrysa än för lösspringande hundar. För att inte tala om hundägare. Därmed inte sagt att det är ”rätt”… ;-)
Anna
11 maj, 2017 kl 22:37Förfrysa är jag livrädd för! Att bli uppäten av en hund blir ju i alla fall varmt när man landar i magen…:O
Märta
10 maj, 2017 kl 21:18Hahaha vilken riddare till make ;-) men fin hund. Den rasen brukar vara ganska slöa enligt min erfarenhet. Fast jag har i och för sej inte träffat alla.
Anna
11 maj, 2017 kl 22:37Den såg mest pigg och söt ut. Inte läskig alls…
Helena
10 maj, 2017 kl 22:28Oftast är det bättre att stanna och spänna blicken i hunden och sen långsamt backa därifrån om inte hunden redan tröttnat på att följa efter. Löpande människor ses antingen som roliga lekkamrater eller som flyende/rädda alltså suspekta. Svårt att springa snabbare än en hund om den verkligen vill ha tag på en. Vi människor är ju bland de absolut långsammaste djuren i världen.
Anna
11 maj, 2017 kl 22:39Mmmm. Det var så jag tänkte, när jag inte lyckades accelerera. Lika bra att stanna! Och det funkade ju. Och så slapp man få¨en intervall på långpasset, sådär alldeles på köpet.