The real race report: Fogdaröd night trail

Jag överlevde gårdagens lopp och därmed är bloggen still up & running. Till varje lopp av rang hör en race report, men i ärlighetens namn var det här loppet så litet att det faktiskt kändes mer som en träningsrunda med sällskap. Ett sällskap som skingrade sig  efter tre minuter och förvandlade loppet till ett träningspass utan sällskap. Som vanligt alltså….

Innan start trängs vi alla i ett klubbhus. Vi tömmer våra sportident-pinnar som ska användas för tidtagning och tittar ut på snöfallet. Det finns EN toalett på övervåningen och det är nog ingen annan än jag som bemödar mig. Privat toa alltså. Hur lyxigt är inte det?

Ett par minuter innan start tar vi oss ut till startlinjen. Med trettio startande är det inte precis någon brådska, och inget slagsmål om bästa platserna. Vi får en kort genomgång över hur banans reflexer ser ut och sen börjar folk springa. Utan startskott eller nerräkning. Tio sekunder senare har jag fattat vad som hände, och vevar igång maskineriet.

Det är en fantastisk bana, stigar blandat med obanat genom löven, och bäst av allt: mjukaste barrskog. Snön som faller förvandlar himlen till värsta partyt i pannlampans sken. Jag springer med dottern, vilket gör det hela lugnt och behagligt. Jag hinner till och med lokalisera reflexerna i lugn och ro, och fem kilometer senare kommer vi i mål utan att ha hamnat fel en enda gång.

Vi behöver inte frysa i väntan på Fredrik som springer dubbla i distansen. Efter målgång är det nämligen fika i det varma klubbhuset. Här snackar vi gemyt på hög nivå.

Det här var det minsta loppet jag sprungit ever. Och det var första gången i mitt liv jag låtit min dotter vinna över mig. Det var väl det enda som var jobbigt denna kväll…