Österlen Trail, etapp 1 – race report

Jag tänkte minst sjutton gånger idag att det hade varit skönare att springa morgonpass varje dag här på Österlen än att springa lopp på bästa middagstid.

Lagom otaggad ställer jag upp för start. Skannar av startfältet och ser en tjej jag känner igen från St Hans Extreme tidigare i år.  Vet att hon  sprang hur fort som helst där. Hon har en galet fin kjol. Rosa med vita prickar. Alla andra ser också snabba ut. Och jag har inte ens bemödat mig att matcha min outfit så här bland orienteringsfolk…

Ingen vill stå längst fram i starten. Inte jag heller. Orkar inte ha en svans efter mig. Orkar inte stressas. Jag ska bara ta det lugnt. Tror jag. Jag är sämst på sånt. När starten går ångrar jag att jag ställt mig därbak, men med ett startfält på typ 30 pers blir omkörningsarbetet inte så krävande.

Lägger mig bakom tjejen i kjolen. Hon rullar i från mig nerför men jag kommer ifatt uppför. Hon är en bra rygg att hålla sig bakom. Slippa leta snitslar.

Inför varvningen vid 6 km drar hon upp tempot och jag orkar inte hänga med. Svär för mig själv när jag plötsligt ser att hon väljer fållan för målgång.

Grundlurad. Jag har ju liksom ett varv kvar. Gaah. Har tagit ut mig lite väl mycket och tar en lugn promenad genom vätskan för att ladda om.

Andra varvet har jag ett enda fokus och det är att inte släppa killen som ligger 20 meter framför mig. Jag orkar inte leta snitslar utan glider hellre räkmacka bakom. Fast glider förresten, jag har ordentlig puls. Länge sen jag sprang annat än myspass. Kroppen är i chock…

Emellanåt tycker jag det är en alldeles urdålig idé att jag ska göra samma sak i morgon och dagen efter det.

Men då vet jag inte att jag håller på att vinna. När jag stapplar över mållinjen och hör ”FÖRSTA TJEJ” har jag redan glömt att det var apjobbigt.

Firar med min vinst-äpplemust och en hejdundrandes god middag på vårt favorit-B&B, Vita stenen.