Stockholm Marathon 2011 – rapport från loppet!

Jag skulle springa lugnt och fint. Inte jaga tider. Jag skulle komma hel i mål efter en 42 kilometers Stockholms-sightseeing. Så var planen. Men redan i startfållan insåg jag att jag inte fixar sånt. Jag måste jaga mina egna tider, sån är jag. Därför höll jag ett öga på 3.30-ballongerna. De skulle bli mina följeslagare.

Nervös och frusen innan start…

Träffar lite kändisar i startfållan och snackar bort lite tid innan starten. Det är grym feeling innan startskottet går. Musik ur högtalarna, armar i luften. FEST! Jag är äntligen redo, har äntligen slutat gäspa och taggat till!

Glad efter 3 km. Bara 39 kvar.

Kilometrarna tickar iväg fort i början. Är förvånad att det känns så lätt fast jag är nere på 4:40-tider. Glider med, njuter av stämningen och försöker inte tänka på hur långt jag egentligen ska springa.

Västerbron kommer vid 8 km i år. Längs vägen trummas det på trummor, folk high fivar och hög musik strömmar ur högtalarna. Same procedure as last time – jag får gåshud och springer bron upp med ett enda stort leende på läpparna. Jag ÄLSKAR västerbron. I alla fall på första varvet…

Vid 10 km visar klockan 47:02 och jag bestämmer mig för att gå för pers. Ordentligt pers. Jag känner mig trygg i min fart och är övertygad om att det hålla. Självförtroendet är på topp och jag njuter.

Fredrik sköter sitt jobb som hejarklack till min fulla belåtenhet. Han dyker upp både här och där och peppar. Ute på Gärdet till och med med musik – BLACK JACK såklart. Vad annars? I övrigt är det inte många som hejar på mig. Ibland låtsas jag heta både Stefan och Andreas och suger åt mig av andras hejarklackar. Alla medel tillåtna när man går för pers…

33 km. Strax innan Västerbron på andra varvet upplyser en kille i publiken mig om att jag ser “SÅ JÄKLA FRÄSCH UT!”  Fast nu känner jag mig inte riktigt fräsch längre, men jag låtsas och tar mig upp även denna gång med hedern i behåll.

Fram till 35 kilometer känns det helt ok i kroppen, stundtals jättebra, men sedan får jag betala för uteblivna långpass. Benen stumnar och det känns som att springa med handbromsen i. Får ta till mitt mantra: SNYGG SNABB STARK och det underlättar. Någon kilometer senare känner jag lätt kramp i tår och ena vaden. Ändrar mantrat till INGEN KRAMP!!!

Vid centralstationen ser jag Fredrik som varit bortblåst senaste milen. Nu behövs all pepp. Min gamla granne från Umeå dyker upp bara några hundra meter längre fram. Via mail får jag senare höra att någon bredvid henne i publiken kommenterat min klädsel och sagt att jag såg så fint klädd ut – som om jag skulle ut och shoppa! De skulle bara veta…

En ynka kilometer kvar. Aldrig har den känts så lång…

Krampen håller sig stången. Men framsida lår är tjocka nu. Stumma. Stela. Ser Stadion och inser att äventyret snart är över. Men vägen är lång tills man äntligen får komma in. När jag äntligen är inne på Stadion är det Gyllene tider i högtalarna. Det är det här jag väntat på. Njuter av applåderna, viftar på händerna. Stapplar fram. Ser på klockan ovanför målet att jag kommer gå in under shopping-gränsen delux (3:24). Sträcker händerna i luften och kliver över målmattan.

Det gick! Vetetusan HUR det gick till, men det gick. Hinner knappt njuta av känslan innan det är dags för nästa utmaning. Hinderbanan till Östermalms IP. En lång promenad följt av en trappa NERFÖR följt av en massa kanter och otyg. Haltar, stapplar och tycker lite synd om mina ben.

Gott!!

Vågar inte sätta mig ner först. Vet att jag alltid får krampen ALLAN i mellangärdet efter lopp. Till slut tar jag mot till mig. Det går bra till en början. Lutar mig fram för att öppna presenten Fredrik varit och handlat till mig. Ödesdigert. Krampen slår till och jag kan inte röra mig på fem minuter…

Lite stelt här. Vågar inte röra mig..

Världens finaste finishertröja. Får man ha den på fest?

Paket från coachen!! Jag HAR världens bästa coach!

Springer (nåja) ihop med duracellkaninen själv – MIRANDA, i vimlet på ÖIP. Hon fick också till det idag. Grattis tjejen! (Och NEJ, jag lyckas inte få i mig korven i år heller…)

Det tar nog en timme innan jag vågar mig iväg från ÖIP. Rädd för kramp och vågar inte chansa. Haltar iväg mot min återhämtningslatte. Lyckan är fullständig!

Nu väntar middag. Känns som jag kan äta en hel älg!