Idag har jag gjort det trevligaste trevliga. Träffat nya människor, sprungit lopp och kommit till dukat bord efteråt. I ett fantastiskt orangeri. Men en sak i taget.

Hven Seaside Run går av stapeln på ön Ven, ca trettio minuters båtresa från Landskrona. För att ta sig till starten i tid är alla löpare hänvisade till 10-avgången och vi har bokat platser i god tid för att inte riskera fullbokad båt och avresa flera timmar tidigare.

Resesällskapet för dagen är fyra trevliga tjejer som jag känner till namnet men inte umgåtts jättemycket med. Jag har blivit inbjuden till deras Ven-tradition med lopp och efterföljande middag, ett helt grymt koncept som jag omöjligen kan motstå! Men först båtresa!

Att dela båt med 500 löpare känns lite som klassresa extra allt. I högtalarna spelas ”Just idag är jag stark” och jag blir glad i hela själen. De där små detaljerna som gör det…

Tack vare min kompis Caroline som bor på ön slipper vi köa för nummarlapparna. Hon har plockat ut dem och vi slipper därmed trängas med 500 löpare som anländer precis samtidigt till en nummerlappskö. Bingo! Sen hamnar vi i toakön i stället, och den ska visa sig ta tid. Vi roar oss med att spekulera  om den danska kungen ska dyka upp – ett rykte som florerat i sociala medier.  Men nej det kommer ingen kung. I så fall är han väl utklädd till löpare…

Starten blir 10 minuter framflyttad och från mitten av toakön tackar vi för det. Men någon längre uppvärmning hinns inte med. Fyra minuter får räcka.

Jag har blivit informerad  om att det finns en flaskhals redan efter 100 meter och att man gör klokt i att vara snabbt in på stigen. Det ska visa sig vara fler som fått det rådet. När startskottet går är det max-rusch. 100-meterstempo. Löpning som funnits det ingen morgondag…

Jag släpper gasellerna före, stressas lite av mjölksyran i låren, slår av på tempot och försöker hitta in i någon mer hanterbar fart.

Det är crazy vackert på Ven idag. Solen strålar, havet är blått, utsikten makalös. Helt galet att inte stanna och fota eller åtminstone stanna och insupa. Men nu är det ju lopp. Jag får bjuda in mig på utsiktslöpning någon annan dag!

Första delen är lättsprunget, platt och medvind. Inte ens den branta backen som kommer efter ett tag bekommer mig. Men när vi ska ut på gräset går musten tillfällig ur mig. Kombinationen av knöligt gräs och motvind är trist, och inte ens den fantastiska utsikten uppväger detta. En tillfällig svacka som går över i samma ögonblick jag får grus under fötterna!

Sveper min gel vid första vätskekontrollen men glömmer såklart att slänga den. Resten av resan blir ett fasligt kladd i handen. Men det hinner jag inte tänka på,  för nu behövs all kraft till kyrkbacken. En evighetslång skapelse. Jag försöker tassa upp med minsta möjliga energiåtgång. Spara krafterna till sen.

Jag blir informerad om att detta är den enda backen och det känns skönt att veta. Även om jag nog tycker att det kom några fler.

Allt flyter på. Ibland ser vi Danmark och ibland Sverige. Vet inte riktigt var jag är men banan är välmarkerad och det är bara att åka med. Jag har ingen aning om hur jag ligger till  när jag plötsligt ser en tjej framför. Tänker att det kanske finns chans att plocka in en placering, speciellt som det nu bara är grusväg och asfalt kvar. Mina paradgrenar. Jag försöker öka lite men ärligt är det nog det faktum att hon stannar för att dricka som gör att jag slutligen kommer förbi. Med en kilometer kvar.

Sista biten mot mål är brant nerför. För alla som någon gång varit på Ven så är det den backen man vanligen går dubbelvikt UPPFÖR när man kommit av färjan. Den är för brant för att vara helt skön, men fort går det i alla fall och äntligen är det dags för målgång.

1.25:34 blir tiden och det räcker till en fjärdeplats.

I mål väntar soppa, bröd och kaffe. Och en två timmars fryscamp i väntan på båt. Men ändå mysigt att alla är kvar så länge efteråt. Ett härligt tillfälle till mingel. Mitt sällskap badar men jag fryser för mycket. Skakar tänder, dricker kaffe och får äntligen bli varm när vi äntrar en proppfull båt med svettiga löpare.

Nu väntar efterrätten. Dukat bord hos bästa Anna. Det kan ha varit världens bästa tradition jag blivit inbjuden till! Mat, vin och efterrätt. Trevliga samtal i en helt fantastisk miljö.  Tack Hven Seasid Run för ett grymt arrangemang. Och till Anna och hennes väldrillade man som fixat allt till efterfesten!

Så. Check på tredje loppet i min femveckors loppstreak. Nästa vecka väntar Åhus Trailrun. Stay tuned.

Köpenhamn marathon 2025 är fullt sedan länge och jag skulle inte dit. Efter nackspärren 2023 kände jag mig klar med spektaklet. Så kom meddelandet om 2000 extrainsatta platser. Platssläpp igår klockan 11.

Jag skakar av mig informationen. Jag ska ju ändå inte dit. Har bestämt mig sen länge.

Klockan 10 plingar det till i mobilen. Johanna. ”Ska vi slå till med en anmälan till CPH?”

Jag ber om betänketid, det är ju ändå en hel timme till platssläpp…

Klockan 10:45 frågar jag min allvetande guru till man om jag borde springa. Svaret blir förvånansvärt positivt och 10:48 ser jag mig tvungen att dubbelkolla om han skämtar.

”Man kan inte skämta 10 minuter innan platssläpp” svarar han, och jag loggar in!

Inte bara jag. Två av mina kollegor också. Försöker hitta infon om nya platserna, men står bara UTSOLGT överallt. Ena kollegan testar att trycka på en knapp och hittar vägen in. Hon visar mig och det är fritt blås.

Klockan är 10:50 och det borde inte vara öppet, man jag kan fylla i alla uppgifter och ta mig ända fram till betalningen. Där ska man uppge sina kortuppgifter och kortet ligger såklart hemma. Ett paniksamtal till dottern som sprutar siffror i en rasande fart. Knappar in dem 180 och får meddelande att det SKETET sig. Jag fattar ingen danska men jag fattar att det inte gick igenom. Dotter rabblar siffror igen men innan jag trycker OK kommer jag på att dubbelkolla saldot på kontot.

243 kronor. Räcker inte ens till en dansk cappuccino. Flinkt och rappt svingar jag pengar mellan konton och 10:58 får jag min bekräftelse. Och då har anmälan inte ens öppnat.

Hinner tänka tre gånger att jag förmodligen lyckats anmäla mig till något knattelopp, men bekräftelsen är tydlig. Marathon it is.

Klockan 11:00 går Johanna in. Blir plats 1952 i kön. Och det finns 2000 platser.

Spänningen är total i flera timmar. Ska jag behöva åka ensam till Danmark?  Broloppet-vibbar all over the place.

13:50 får hon sin plats. Tagga Köpenhamn!

Två dagar senare har jag fortfarande inte smält mitt lopp. Förstår inte hur det gick till eller vad som hände. Men det grämer mig att jag inte hittade någon persklocka när jag som omväxling faktiskt persade!

Lite som när jag kom tvåa på Sydkustloppet och det inte fanns någon prispall. Eller när Kävlingeloppet saknade priser i damklassen (!). Lite snuvad på konfekten alltså.

Fast i övrigt har jag verkligen inget att klaga på. Odense marathon levererade på alla punkter. Smidig nummerlappsutdelning, tillräckligt stor mässa, möjlighet till ombyte och häng inomhus före och efter loppet. Och tillgång till buskar för akuta behov innan start.

Okej att farthållaren inte höll världsklass och att tanten i målgång hindrade mig från att stanna och heja på Sara, men sånt får man leva med. Det blåste fasen inte ens!

Så om du vill springa ett snabbt lopp med enkel logistik rekommenderar jag Odense varmt.  Men det kan vara en idé att ta en snabbkurs i danska om man vill förstå vad folk runt omkring pratar om…