I miten av april väntar ÖST60. Loppet jag varit anmäld till miljoner gånger men alltid fegat ur. Första halvan av månaden är en enda lång väntan på den stora dagen.  Den ofrivilliga nedtrappningen och iform-vilandet. Shoppingsuget som sätter in när man inte får springa så mycket som man vill. Och slutligen startskott. Nu är det dags. Här ska inte fegas. Give me the sandstrand bara!

Min plan är att slöjogga mig igenom de första kilometrarna sandstrand. Att inte bli irriterad, trött eller slut på energi. Jag misslyckas med allt. Slöjoggar förvisso men får maxpuls ändå. Blir sur, irriterad och håller på att bryta. Får ta en gel efter bara några kilometer för att ens ha energi att ta mig upp ur surträsket. När min fot slutligen landar på en grästuva och jag känner fast mark därunder är lättnaden total. Det tar någon kilometer att repa sig men sen är jag igång. Tar mig igenom resterande 55 kilometer hyfsat smärtfritt och gläds åt att jag aldrig behöver springa på den stranden igen. Någonsin. (Fast hur var det nu…. har jag inte precis anmält mig till 2025?)

I maj åker vi till Argentina för att hälsa på äldsta dottern. Det ska finnas en fin park att springa i, där man kan känna sig trygg. I övrigt ska man visst inte springa omkring med mobilen i högsta hugg och leta efter vägen. Därför övningsgår vi till parken dagen innan, så att jag ska hitta dit utan vägvisning när det är dags för löptur. Det funkar klockrent ända tills jag ser att parken är stängd….   Jag får göra som argentinarna och springa fram och tillbaka längs strandpromenaden. I sällskap bland stadens löpare känner jag mig säker.

Vi testar också Midnight Runners som dottern gjort reklam för. Springer runt stan till dunkande musik. Stannar och dansar vid rödljus, gör burpees i en park och lever partylife i löparskor. I ett moln av myggmedel och i sällskap av denguespridande myggor…  Värsta roliga, förutom myggorna då. Se det som ett tips om du har vägarna förbi Buenos Aires!

Det blir en del rundor i stan men även en runda på hög höjd, uppe i bergen i norra Argentina. Blir andfådd av en trappa på tre trappsteg första dagen, så det känns det klokt att vänta med löprundan ett par dagar. På dag tre lyckas jag springa uppför en backe utan att dö. Men alltså, hög höjd är luriga ting. När det känns som jag ska sprängas av puls overload visar klockan på 104 slag/minut…  Och jag flåsar som en blåsbälg!

Efter maj kommer juni och nu snackar vi löpning.

Börjar med Petersson-maran från Malmö-Skanör. Det tar tre timmar och 45 minuter. Hemresan med allmänna kommunikationsmedel från Skanör till Sportstugan tar 4 timmar….  En träningsmara på 3:45 och jag börjar misstänka att jag har en form på ingång…

Månaden bjuder också på  årets första Pizzalöpning i sportstugan – ett vinnande koncept.

Månaden avslutas med halvmarathon i Kalmar. Eftersom det ändå nästan ligger på vägen till Umeå. Den som kan sin geografi förstår att det är en löpare som satt färdplanen, inte en geografiprofessor. Kalmar bjuder på en fin bana, alldeles för få toaletter och ett bröllop mitt i loppet. Jag petar in en hyfsad fin tid och firar med en kanonäcklig falafel. Falaflar ska ätas i Malmö – se det som ett tips från coachen.

Och snart är det juli. Men mer om det senare…

Jag tycker om att summera mina år. Och när jag går tillbaka bland inläggen blir jag alldeles glad i själen. Så mycket roligt jag fyller åren med. Så även detta år.  Oklart om ni tycker det är lika spännande, men annars finns det ju andra bloggar. Eller gör det…? Det finns i alla fall insta, tiktok, och vanlig hederlig teve. Feel free att byta kanal eller häng med på 2024 – the recap! Vi smygstartar med årets tre första månader…

Januari börjar med snö. Skåne ser ut som Norrland och årets första spontanmara sker i minusgrader med buffarna högt uppdragna.

Det är under fikastoppet på halva vägen vi blir varse att det ska komma att serveras semlor på caféet fr o m veckan efter.  Det blir startskottet på årets jakt på den bästa semlan…

Och just semlor ska visa sig vara en röd tråd i allt jag gör. I slutet på januari fyller Andreas 40 och jag vet inte om det är helt frivilligt han dukar upp till 40-kilometerskalas…? Det kan också varit jag som tvångsinbjudit mig själv…

Jakten på den perfekta semlan fortsätter under februari och det är i Vismarlöv vi hittar den! Det är jag och Johanna som sprungit ett par mil i rak motvind och ösregn för att smaka den. Och det var det värt. Men vi är så blöta när vi kommer fram att vi nog tar 42 påtårar kaffe bara för att ha något varmt att värma händerna på…D

Regn och rusk i all ära, men det finns något som heter snö och minusgrader också. På mitt besök i Umeå visar termometern minus 20 grader och det kan göra vilken mamma som helst orolig. Jag får nästan utegångsförbud trots jag fyllt 50…

Men dubbla buffar löser biffen. Bättre att lita på norrländska löpare än att googla riskerna med att springa i minus 20…

Jag hinner också vara med i en podd innan det är dags att kliva in i månaden mars…

Mars 2024 är ganska mycket copy paste på alla andra marsmånader. Vi snackar paniken dagarna innan man ska arrangera ett lopp, glädjen under loppet, och den totala tröttheten efter. Och så Portugal…

Det är vårt tionde Stävie Trail vi fixar och allt går enligt plan. Det är en fantastisk känsla när allt flyter. Vi hade kunnat lägga ner det nu, men alltså… vi har ju redan beställt buffar till 2025.

Portugal 2024 blir en specialare. Jag har väntat för länge med att boka. Har ingen rumskompis och får inte plats på samma hotell som alla andra. Behöver dessutom flyga via Stockholm. Man kan tro att jag kunde vara bitter men alltså, INGEN kan vara bitter i Portugal. Jag har en fantastisk vecka. Träffar nya och gamla bekantskaper. Springer Bergspass och nyheten Seven Hanging Valleys.  

Portugal ska bli avstampet för mitt bästa löparår. Det som ska komma att innehålla sjuka pass, mycket sällskapslöpning, och ett totalt oväntat marathonpers. Men det tar vi sen. Elefanter ska ätas i bitar…

Tomtelöpningen 2024 blev precis lika rolig som alla andra år. En copy paste på många sätt, men med lite nya inslag…

Min outfit är identiskt med alla andra år sånär som på den nya tomteluvan jag panikhandlade på Clas Ohlsson igår. Den ska visa sig ha en stenhård tofs som bankar mig i bakhuvudet hela vägen ner till samlingplatsen. Sen bankar den inte mer. Jag tror det är för att jag har vant mig., men det är för att den har lossnat. Fast det är jag lyckligt ovetandes om!

På mina tre kilometer till starten hinner jag mötas av några fniss, ett par god jul och minst lika många höjda ögonbryn. Jag försöker låtsas som att jag är helt normal men att springa ensam i tomtedräkt känns fortfarande lite obekvämt..

På plats vid starten känner jag mig mer som en i mängden. Vi snackar hundratals tomtar men även julhundar, julgranar och ett par renar. Stämningen är på topp när vi ger oss av för årets upplaga av tomtelöpningen. Och jag tror tamejtusan vi är lite fler än vanligt!

Vi sjunger, dansar runt granar, ropar HO-HO och hälsar god jul. De allra flesta bli glada, tutar från sina bilar och filmar.

På perronger, genom stan och via några varv på Triangeln når vi fikastoppet vid Stadion. Som traditionen bjuder blir jag kissnödig på precis samma ställe som alla andra år och får spurta för att hinna först till den hemliga toaletten på den gamla stadion. Man vill ju inte ödsla tid i toakö när man kan mumsa pepparkakor och ägna sig åt tomtemingel.

Kullarna på vägen till Hyllie har dock växt ett par meter sen förra året. Eller så besteg jag fler än vanligt, men alltså hej vad jobbigt det blev. Maxpuls på vägen upp. Livrädd på vägen ner. Nu väntar Emporia. Köpcentret där julstressen råder och ingen har tid att glädjas åt ett tomtetåg.

Vi samlar ihop gänget utanför huvudentrén och hamnar bredvid ett par svenska innebandysupporters på väg till VM-finalen i arenan bredvid. De tittar på oss, och sedan över vägen där 150 tomtar till är på ingående. Så utbrister den ena killen: ”JÄVLAR” och ser närmast chockad ut.

Personalen på Vapiano håller upp dörren för oss med stora leenden och filmar vår entré.  Sen tar glädjen slut. Bland shoppinggästerna är minerna bistra. De låtsas inte som vi finns och ser allmänt sura ut. När vi börjar dansa runt den jättestora granen blir vakterna bekymrade. Sliter sitt hår och ringer chefen. Eller nått.  Poliserna däremot är helt chilla. De ropar god jul och filmar oss. Medan vi försmäktar av värmeslag under lager av tomtekläder.

På den sista delen av banan hinner vi skrämma slag på en tant på väg in till ICA men annars inga större incidenter. I vanlig ordning är det tomtenissarna under 150 cm som sätter farten sista biten. Tomtefar och tomtemor har inte en chans.

Ja. Det blev en kanonrunda precis som vanligt. Och jag lyckas komma på bild i Sydsvenskan igen. Precis som vanligt.

Det är en tradition att provspringa Stävie Trail-banan i Luciaveckan. I mörker med pannlampa och reflexmarkeringar på träden. Idag var det dags. Och det höll på bli pannkaka.

I bilen på väg från Malmö hamnar vi i bilkö. Vi blir passerade av det ena räddningsfordonet efter det andra, och jag tänker att det kommer att ta timmar. Och medan Fredrik börjar tjura bakom ratten funderar jag ut en plan B. Vad händer om vi inte kommer fram i tid? Lussebullarna och glöggen finns på plats så löparna kommer att överleva. De kommer egentligen bara missa marschallerna, den värmande elden och att få glöggen värmd. Men det vore ju ändå lite trist…

Men det blir inte så illa. Vi kommer fram och förbi och får ta del av Luciaspringet även detta år.

Jag har pimpat pannlampan med glitter. Rotat fram min 8 storlekar för stora tomteluva som vid närmare eftertanke nog aldrig blivit tvättad. Jag har laddat ljusslingan som jag sedan snurrat fyra hundra gånger runt mig själv. Den ska visa sig gå alldeles utmärkt att springa i. Problemet uppstår några timmar senare.

På plats i skogen finns Lucior, tomtar, julgranar och andra lysande figurer. Och som alltid är det helt fantastiskt att se pärlbandet av ljuskäglor stråla i mörkret. I mål minglar vi runt, fikar och dricker glögg. Utom jag som tycker glögg är minst lika läskigt som gels…

Anyway. Vi åker hem och det är nu äventyret börjar. När Fredrik köper Falafel iklädd den fulaste Ugly Sweatern som finns. När jag fastnar med min ljusslinga runt säkerhetsbältet och inte kommer ur bilen. Med blodsockret i knävecken och dessutom lite för kissnödig. Paniken liksom.

Fredrik får komma till undsättning för att undvika mitt totala breakdown.  Nu är jag loss från säkerhetsbältet, men för att gå på toa behöver man komma loss från sin långa ytterjacka också. Och den är intrasslad i samma ljusslinga. Det håller på att gå illa men löser sig till sist. Nästa år ska jag också vara julgran. Att trassla in sig i ljusslingor kan ju vara helt livsfarligt…