cykling

När det är 17 grader och sol vaknar solskenscyklisten i mig. Måste ut. Kastar på mig min nya outfit och pressar in ett pass mellan kontorsjobb och kvällens klasser på gymmet.

Susar fram i solen och njuter av livet. Känner nästan D-vitaminet bildas när armar och ben för första gången i år ser svenskt solljus. Bländas av samma armar och ben.

Sen vänder jag. Dör i motvinden och tänker i ett svagt ögonblick att det är mycket skönare att springa.  Producerad snormängd är i alla fall inte i närheten av den jag lyckades åstadkomma idag…

Craft-byxor med snabb-kiss-funktion. Slapp utvärdera den idag!

(Plaggen har jag fått från Craft och de tillhör deras vår/sommarkollektion 2015. Utvärdering följer när jag cyklat några rundor till. )

P som i Påsk. Eller P som i Premiär. Igår hade jag terrängloppspremiär,  idag blev det cykelpremiär.

När man inte cyklat sedan förra sommaren tar det nästan halva förmiddagen att hitta grejerna. Och frågorna är många:  Var är skoöverdragen? Varför luktar armvärmarna som de inte blev tvättade innan de hamnade i vinterförvaringslådan? Hur många lager kläder behöver man egentligen?

Fast egentligen undrar jag mest varför jag cyklar omkring i ett par långa tights från tidigt tjugohundratal? Med midjan i armhålan, gällivarehäng och noppor i baken.  Det hade inte hänt om vi snackat löpning.

(Här skulle jag lagt upp en bild för att liksom förtydliga den groteska passformen, men mina barn hade skämts ihjäl!).

Ful eller inte, det var grymt att cykla ute. Och det är helt fantastiskt att vi har ett helt halvår framför oss när man kan uteträna hur mycket som helst utan att frysa ihjäl. Det är nästan värt att fira!

Fem mil blev det och nu har jag bara 12 kvar till förra årets rekordlåga notering. Det ska väl ändå inte bli så svårt att slå? Bara man undviker stillastående bilar…