Knappt hann jag shoppa cykeltröja innan löparbenen fick feeling igen. Vi snackar ett superlångpass på 1600 meter uppdelat på fyra….
Provlöpning igen alltså. Gick bananas efter första trehundringen och ökade med 100 meter per ”intervall”. Alltså: 300 meter – 400 meter – 500 meter – 600 meter. Det kan ha att göra med att jag hade magknipet Allan som gjorde att jag glömde tänka på höften men det kändes faktiskt ingenting alls. Utom i magen då. Det kändes som jag nästan hade kunnat springa ett maraton, fast ändå inte. Det är nämligen galet jobbigt att springa. Har glömt hur man gör när man blir andfådd…
Nästa provlöpning blir på torsdag. Tills dess ska jag äta så mycket linser, bönor, lök och blomkål jag bara kan. Så länge det hjälper med magont, så har jag det gärna!
6 Kommentarer
A-mamman
16 juli, 2019 kl 22:26Skönt! Inte med magont men att löpningen funkar. Kan nog vara bra att tänka på annat ibland!
Anna
17 juli, 2019 kl 13:27Hellre magont än höftont :)
Johanna
16 juli, 2019 kl 23:45Så himla gött! Hoppas det känns lika bra på torsdag (fast bättre i magen)!
Anna
17 juli, 2019 kl 13:28Hoppas jag med! Var fnittrig hela kvällen 😀
Hans Broomé
18 juli, 2019 kl 11:33Du skriver som en gud, men du är inget vidare på siffror… 1800m :-)
Vi ses på startlinjen i HbgM!
Anna
18 juli, 2019 kl 22:26Haha. Jag som brukar hävda att jag har mattehjärna… Tur att du håller koll på mig. 1800 meter är ju mycket närmare marathon än 1600 meter…