Test av Sveriges fulaste motionsspår

Oscar Jensen och Philip Persson letade efter Sveriges bästa motionsspår och fann på köpet det motsatta. Spillepengen i Malmö blev förärad titeln Sveriges fulaste motionsspår med motiveringen:

– Där luktar det illa. När vi sprang där hittade vi fem halvruttna kaninlik i spåret. Det var helt omöjligt att hitta runt, trots att jag känner till området sedan tidigare. Det är kaninhål och gropar i spåret, som går förbi en brandövningsplats, en djurkyrkogård och en skyttebana.”

Jag trodde nog aldrig jag skulle besöka denna plats men idag blev det faktiskt så…

Jag har bestämt dejt med Johanna och Joakim. De är mina partners in crime vad gäller fikalöpning och idag väntar 15 km löpning och fin-fika på Leve i Malmö. Jag har överlåtit vägvalet på mina springvänner och när de föreslår Sveriges fulaste motionsspår tycker jag tanken är ganska lockande. Hur fult kan det bli liksom?

Vi cruisar genom Malmös mindre fancy områden för att ta oss till platsen. Passerar hamnar, lastbilar, klotter, sopor, skrot och metaller. Vi skrattar åt vägvalet, en vårdag när de flesta förmodligen valt stranden och havet. Men varför vara som alla andra? Den där strandpromenaden springer jag ju dessutom på alla gånger av alla.

Efter fem kilometer når vi platsen, den beryktade Spillepengen. Skylten står i ett hav av påskliljor och vi fattar inte alls vad som skulle vara så fult med det här. Det är innan vi vet bättre.

Vi hittar en karta över området och bestämmer oss för den längsta slingan på 3,7 km. Problemet är att det är omöjligt att hitta starten. Vi irrar runt och hamnar på alla möjliga och omöjliga slingor. Och ingen går att följa. Plötsligt är vi baklänges på gula slingan för att sedan vara åt rätt håll på blå och lite senare helt ute och valsa.

Vi kommer upp på en höjd med makalös utsikt över Lomma och havet. Tänker att den där Oscar och Philip nog ändå var lite gnälliga. Det här är ju fint för tusan. Och hittills har vi bara sett levande kaniner.

Sen kommer alltihopa på en gång. En död igelkott, en djurminnesplats och en skjutbana. En bolmande fabrik som liksom  förtar det fina med svanen som simmar framför (se översta bilden). Och kaninhål. Miljoner. Lyckas klara mig med bara ett feltramp.

Vi ser att det arbetas på platsen och i efterhand har jag hört att det är moutainbikespår som är på G. Kanske kan de pimpa upp hela området och göra det fint? Jag tror det kan finnas potential, men just nu… nej.

Efter en förvirrad runda i området tar vi oss tillbaka till stan. I ett tempo som går fortare och fortare ju närmare bageriet vi kommer.

Wienerbröden finns kvar. Med ramslök, creme fraiche, jordärtskocka och rabarber. Typ det godaste goda. Värt varenda kaninhål i världen.  Vi gör vår egen uteservering och sätter oss i gräset. Gräsallergikern i sällskapet snörvlar en del men jag gissar att han också tyckte det var värt det.

Alltså löparvänner med fikaintresse. Det är grejer det!