Firat maratondagen!

Man fyller bara maraton (42 år och 195 dagar) en gång och såklart skulle Olof firas även om hans maratondag råkade ligga lagom olägligt efter Ultravasan och Helsingborg marathon. Helt ärligt kändes det som en omöjlighet bara med kombon Ultravasa och maraton,  och att pimpa den med ytterligare ett maraton… hur skulle det ens funka?

Inbjudan till kalaset gick ut 2015 och av alla som klickade ”kommer” då är vi bara fyra som kommit ihåg det. Men det gör inget, vi roar oss fint ändå. Och får fler semlor per person…

Planen är 21 km till de berömda semlorna och därefter 21 km till mat. Ett upplägg som liksom inte kan gå fel. Min backup-plan är att hoppa av efter semlorna om benen bråkar, men reservplanen visar sig onödig. Benen må vara tyngre än vanligt men de samarbetar snällt.

Trots att jag jobbar i Malmö kan jag bara EN löprunda i stan. Fram och tillbaka längs vattnet. Idag springer vi överallt och jag är bortkollrad mest hela tiden. Vi springer i parker, längs vattnet, på perronger och i rulltrappor. På en träkaj i strålande sol får jag semesterfeeling en helt ovanlig söndag i september. Vi snackar båtar, uteservering och folkliv.

Sommarfeeling i september må vara crazy men semlor i september är snäppet ännu mer utanför boxen. Spänningen är stor när jag efter en sprungen halvmara sätter tänderna i mästerverket. Funkar det ens? Eller är det lika fel som julmust till påsk?

Men ja! En semla är alltid en semla, och två är minst dubbelt så bra som en! Raketbränslet är på plats och vi är redo att ta oss an andra halvan. På fjäderlätta ben… eller inte. Att komma till liv efter en semmelbonanza tar sin tid.

Fram till 30 km är humöret på topp hos samtliga födelsedagsfirare. Sen börjar det knarra här och där. Höras djupa suckar. För egen del känns det som rumpan väger två ton, men i övrigt är allt okej. Men det är klart att jag emellanåt, så där i smyg, önskar att det vore ett trettioårskalas jag befann mig på…

Vi springer rundor för att tajma restaurangen lagom när klockan visar 42195 meter. Tredje gången vi passerar samma restaurang undrar nog folket på uteserveringen vad det är för galet gäng som springer fram och tillbaka. Varför inte bara sätta sig ner för en pizza som vanligt folk?

När Olofs klocka är slagen får vi stanna. Jag har då sprungit hela 50 meter för långt. Vi bänkar oss på uteserveringen och sprider god odör omkring oss. Saltet i pannan avslöjar att vi inte tagit bussen dit, och sättet vi går när vi tar oss till toaletten för att fräscha till oss går kanske inte heller till världshistorien som det mest graciösa. Men vi gjorde det. Vi är i mål. Vi har firat ett maraton. Och hoppas att ingen av oss fyller någon jämn löpsiffra på ett tag.

Men blir inte jag 45 nästa år????