Man fyller bara maraton (42 år och 195 dagar) en gång och såklart skulle Olof firas även om hans maratondag råkade ligga lagom olägligt efter Ultravasan och Helsingborg marathon. Helt ärligt kändes det som en omöjlighet bara med kombon Ultravasa och maraton, och att pimpa den med ytterligare ett maraton… hur skulle det ens funka?
Inbjudan till kalaset gick ut 2015 och av alla som klickade ”kommer” då är vi bara fyra som kommit ihåg det. Men det gör inget, vi roar oss fint ändå. Och får fler semlor per person…
Planen är 21 km till de berömda semlorna och därefter 21 km till mat. Ett upplägg som liksom inte kan gå fel. Min backup-plan är att hoppa av efter semlorna om benen bråkar, men reservplanen visar sig onödig. Benen må vara tyngre än vanligt men de samarbetar snällt.
Trots att jag jobbar i Malmö kan jag bara EN löprunda i stan. Fram och tillbaka längs vattnet. Idag springer vi överallt och jag är bortkollrad mest hela tiden. Vi springer i parker, längs vattnet, på perronger och i rulltrappor. På en träkaj i strålande sol får jag semesterfeeling en helt ovanlig söndag i september. Vi snackar båtar, uteservering och folkliv.
Sommarfeeling i september må vara crazy men semlor i september är snäppet ännu mer utanför boxen. Spänningen är stor när jag efter en sprungen halvmara sätter tänderna i mästerverket. Funkar det ens? Eller är det lika fel som julmust till påsk?
Men ja! En semla är alltid en semla, och två är minst dubbelt så bra som en! Raketbränslet är på plats och vi är redo att ta oss an andra halvan. På fjäderlätta ben… eller inte. Att komma till liv efter en semmelbonanza tar sin tid.
Fram till 30 km är humöret på topp hos samtliga födelsedagsfirare. Sen börjar det knarra här och där. Höras djupa suckar. För egen del känns det som rumpan väger två ton, men i övrigt är allt okej. Men det är klart att jag emellanåt, så där i smyg, önskar att det vore ett trettioårskalas jag befann mig på…
Vi springer rundor för att tajma restaurangen lagom när klockan visar 42195 meter. Tredje gången vi passerar samma restaurang undrar nog folket på uteserveringen vad det är för galet gäng som springer fram och tillbaka. Varför inte bara sätta sig ner för en pizza som vanligt folk?
När Olofs klocka är slagen får vi stanna. Jag har då sprungit hela 50 meter för långt. Vi bänkar oss på uteserveringen och sprider god odör omkring oss. Saltet i pannan avslöjar att vi inte tagit bussen dit, och sättet vi går när vi tar oss till toaletten för att fräscha till oss går kanske inte heller till världshistorien som det mest graciösa. Men vi gjorde det. Vi är i mål. Vi har firat ett maraton. Och hoppas att ingen av oss fyller någon jämn löpsiffra på ett tag.
Men blir inte jag 45 nästa år????
21 Comments
Mia
10 september, 2017 at 19:52Okej, nästa år firar vi din dag tillsammans! Det säkerställer liksom att jag får till åtminstone ett långpass 2018… :D Väl kämpat idag!
Anna
11 september, 2017 at 15:32Vaddå ett? Du har ju ett den första september också. Som uppvärmning till min dag! Två pass it is. Ska försöka få till lika många intervaller :)
Pernille
11 september, 2017 at 07:09Ha, vilken rolig grej. Jag fyller maraton den 6 november tydligen och Österlenmaran går den 4 november. Close enough. It’s a sign :-D
Anna
11 september, 2017 at 15:33Haha, grymt. Då vet du var du firar :) Själv orkar jag inte ens tänka tanken på att fira någon som fyller mer än tre :)
Mari
11 september, 2017 at 07:29Ja jösses, vilket kalas!! Grymt jobbat :)
Anna
11 september, 2017 at 15:34Det bästa av kalas liksom! Trevligt sällskap, goda semlor och en massa spring på fantastiska platser. Blir liksom inte bättre.
Mari
12 september, 2017 at 07:18Ska önska mig något liknande när jag fyller år nästa år :). Ingen mara eller semla dock, får hitta på något annat :)
Lisa S
11 september, 2017 at 08:53Vilken rolig ide! Fint väder fick ni ju med : härligt!
Anna
11 september, 2017 at 15:35Jag är evigt tacksam Olofs mamma att hon inte släppte ut honom en dag tidigare. I lördags ösregnade det hela dagen… kan tänka att semlorna hade blivit lite sumpiga då :(
A-mamman
11 september, 2017 at 10:19Nu får du akta dig så att inte vi vanliga människor ser dig som en högre stående varelse! Som springer marathon lika ofta som andra slänger soporna.
Anna
11 september, 2017 at 15:37Alltså senaste månaden har jag nog tamejtusan sprungit marathon oftare än jag gått ut med soporna…. Och nu orkar jag faktiskt inte gå ut med dem heller. Behöver vila så det inte börjar lukta illa här hemma :)
Johanna
11 september, 2017 at 13:33vilket firande :)
Anna
11 september, 2017 at 15:38Tipptoppfirande extra allt!
ohennig
11 september, 2017 at 15:06Nu har jag läst texten tre gånger och njuter nästan lika mycket som jag gjorde när vi väl satt på Via Napoli. Benen må vara möra och knäna lite gnissliga, men jäklar vad skönt det känns i kroppen trots allt. Eller så är det huvudet som gör det.
Tack än en gång för att du bidrog till en oförglömlig dag – och inte minst för dokumentationen av densamma!
Anna
11 september, 2017 at 15:39Dagen kunde inte blivit bättre! Beställer du lika fina förutsättningar till september 2090?
ohennig
11 september, 2017 at 20:40Bokar även in ett rejält ösregn dagen innan, så att solen blir en lika härlig överraskning som igår.
Anna
11 september, 2017 at 21:22Det gör du rätt i! Men du får välja en trailfri bana så vi kommer fram med rullatorerna…
Ingmarie
11 september, 2017 at 22:36Du är outstanding! Och du, det är lääääänge till nästa år! :-)
Eric
12 september, 2017 at 07:51Jag missade de sista 42km denna gången, men vi är två som fyller 45 nästa år så det får väl bli två 45:or :-)
Anna
12 september, 2017 at 07:59Då krävs det MÅÅÅÅÅNGA semlor :)
Nina
14 september, 2017 at 17:14Nä vilket coolt firande!!