Race report – Kristianstad trail 25k

Long time no race report men nu är det äntligen dags. Kristianstad trail alltså. Första loppet sedan Helsingborg marathon. Med Vänsterbenet som insats…

Jag har studerat bansträckningen och inser att jag kommer att vara körd om snitsel-meister inte gjort sitt jobb. Därför knölar jag ner en karta i midjebältet, bland telefon, gels och andra livsnödvändigheter. När det gäller min egen förmåga att hitta kan man aldrig var nog förberedd.

Planen är att ta det lugnt. Jag har trots allt inte sprungit längre än 13 km de senaste 2.5 månaderna. Jag ska njuta och ha det gott.

Kommer in i en lugn andning och ett skönt flyt redan från start. Ligger i mitten av en lång orm och överlåter stigfinnandet åt någon annan. Följer efter de leriga skorna framför och passar på att studera omgivningarna. Skogen är helt fantastisk och vi cruisar genom såväl lövskog, barrskog och kalhyggen. Plurrar i bäckar och bestiger galet branta backar.

Efter ett tag upptäcker jag att ormen delats på mitten och jag ligger kvar i svansen. Bakom ett par killar som börjar kännas lite väl såsiga. Springer om och plötsligt är jag ensam i den stora skogen. Ber till snitselguden och hoppas att det ska gå vägen.

Men jag behöver aldrig oroa mig. Banan är Anna-säkrad. Snitselansvarig har lyckats markera banan så att inte ens jag har en chans att komma vilse. Jag vågar påstå att det är bättre snitslat än jag själv någonsin gjort. All heder och många tummar upp!

Passerar VARGGROPEN och påminner mig om att jag precis läst att man skådat varg här någonstans. VARG! Och inte en löpare i sikte. Ingen som kan rädda mig om jag blir uppäten. Ökar farten…

Någonstans vid 17 kilometer kommer jag till insikt. Jag kan låtsas att spinning och cykel är good enough när jag är skadad. Att jag inte dör av löpvila. Men där mitt i ingenstans, i en skog designad John Bauer, slår det mig att det är löpare jag ÄR. Jag älskar det här. Det finns ingen träningsform i världen som kan mäta sig! Jag skänker min djupaste tacksamhet till Vänsterbenet som på kilometer 17 fortfarande samarbetar.

Strax därefter tar huvudet slut. Kroppen är pigg men huvudet vacklar. Jag börjar snubbla och missa snitslar, trots att de hänger med 30 meters mellanrum. Jag tappar fokus och faller raklång. Landar mjukt i mossan och är glad över valet av krasch-plats. Sveper en gel och återfår hjärnkapaciteten. Tuggar vidare och bockar av kilometer för kilometer. Fortfarande med Vänsterbenets välsignelse.

Målrakan är i uppförsbacke men jag är beredd. Been there done that. Längst upp står Fredrik och vinkar. Speakern annonserar att ”Anna från Piggelina ser pigg ut”. Precis som förra året.  Med mitt bloggnamn är det tydligen inte läge att klappa ihop. Nu var jag förvisso pigg, men till en annan gång får jag öva på den perfekta fejken. Eller anmäla mig som Tröttelina…

För dig som är sugen på trail kan jag varmt rekommendera det här loppet. Så väl arrangerat. Ingen toakö. Dusch och varma omklädningsrum. Servering i målgång, värmande brasor i startområdet och nationalsången liksom. Och DEN skogen! Full pott Härlövs IF!

Nu återstår att se hur Vänsterbenet känns i kväll. Håll era tummar snälla.