Istället för medalj

Jag är ju ingen medalj-junkie. Utom vid stora speciella lopp då jag kan tycka det är kul. På Winter Cross Run fick vi ett pannband som minne från loppet. Typiskt mycket mer användbart. Mer sånt! 

Anyway. Var tvungen att testa om det fungerade också och tog med det på ett rafflande intervallpass. En stege på 700 m – 500 m – 400 m och 200 m, som upprepades två gånger. Skulle pannbandet fixa biffen?

Ångesten börjar redan innan lunch. När det står intervaller på schemat blir dagen en lång väntan. Med ett lätt uns av nervositet i magen. Själva ombytet tar minst en timme. Det blir så när man måste kolla facebook före och efter varje strumpa som tas på. När man måste ”för säkerhets skull”-kissa ett par gånger och nöd-äta lite för att förhindra energitorsk…

En timme senare är även pannbandet på plats. En lång uppvärmning tar mig till brottsplatsen. För ett trekommasex kilometer långt självplågeri. Jag vet vad TSM har för riktfart på intervallerna för den som drömmer om en mara på 3:30, men jag går bara på känsla. Vill inte ha något som stressar mig, piper eller får mig att känna mig dålig. Jag gör mitt bästa så landar det där det gör.

Blir förvånad över flytet i steget. Över koordinationen i benen. Så här brukar det inte kännas när jag kör intervaller. Jag brukar mest veva omkring som en fumlig Bambi på is. Kan det vara pannbandet…?

Kommer hem och kan inte låta bli att jämföra mina siffror med facit.  Ser att jag legat precis enligt plan på alla utom ena fyrahundringen där jag råkat såsa till det lite. DET har nog tamejtusan aldrig hänt tidigare. Är fortfarande lite chockad…

Kanske finns det lite hopp för den gamla traktorn. Om det så ska till ett pannband.