yoga

Idag har jag yogat 100 dagar i sträck.

Det har varit en spännande resa och trots att jag vid det här laget gjort hunden minst trillioner gånger får jag fortfarande aha-upplevelser titt som tätt.

På dag 97 lyckades jag för första gången genomföra en smidig övergång från plankan via chaturanga till uppåtgående hund, utan att krascha på magen, eller bryta tårna. Nu sitter just den övergången som en smäck. Fast det känns extra i triceps.

På dag 100 lyckades jag för första gången få ner huvudet i golvet i en framåtfällning med brett mellan fötterna (på dag 100 vet jag fortfarande inte vad denna övning heter).

Jag har under mina hundra dagar hittat favoriter och anti-favoriter – ställningar där jag känner mig stark och smidig och ställningar där jag känner mig som Barbapappa på hal is.

Just nu är favoriterna:

– rotationer/tvistar av alla de slag. Känns underbart i hela ryggen!
– enbensstående. Half moon pose, trädet, eller en annan underbar övning där man från stående hund lyfter ena benet bakåt, vinklar upp höften, böjer det lyfta benet och roterar bakåt.

Och antifavoriter:

– Stående med tag om ena benets stortå och sträcka på benet. Jag har inte så långa ben…
– Kamelen. Ryggen går av.
– Båten.Sittandes på rumpan med benen och överkroppen formade som ett V. Dör i låren…

100 dagar. 100 yogor. Borde firas.

Firar med en fin flaska från Sigg.

Att gå upp kl 06.00 och yoga har aldrig varit något problem. Jag vaknar i regel innan klockan, smyger upp och ställer mig på mattan. Vaknar till liv någonstans kring 06.05 och flyter genom yogan. Stör ingen, tar ingens tid.

Att yoga efter kl 21.30 har aldrig varit ett alternativ. Då är jag i komaläge. Men idag hade jag inget val. Dagen tog liksom slut, och tiden 21.30 var den som erbjöds. Och har man yogat i 93 dagar i sträck hoppar man inte bara över en yoga så där. Inte innan hundra i alla fall…

Så idag har jag yogat långt efter läggdags. Det gick ju faktiskt bra det med.

Första gången jag testade yoga var när Anna Lindh introducerade styrkeyoga på Gerdahallens schema. Jag minns hur jag stod i hunden, med axlar som spaghetti och hälar som inte ens med våld kunde komma mer än halvvägs ner i golvet. Det skakade och gjorde ont. Det var liksom bara oskönt. Dessutom segt och utan fart. Det här var på den tiden jag fortfarande levde och andades aerobic. Det skulle vara fartfyllt, klämkäckt och svettigt. Yoga var inget för mig.

När jag fick mitt förra löparknä 2009 tipsade samma Anna om att yoga hjälpt många löpare, och jag bestämde mig för att ge det en chans till.  Ett par år äldre och ett ett uns mindre aerobic i själen. Det gjorde inte lika ont nu. Det var inte fullt lika obekvämt, men likväl ganska tråkigt. Jag gick lite då och då, fick upp känslan för det litegrann, men det blev för sporadiskt för att ge något resultat. Och så fort löparknät gick över, försvann yogan från dagordningen.

Den 26 september i år bestämde jag mig. Jag skulle verkligen ge det en chans. Ytterligare några år äldre och med lite annan syn på träning. Jag skulle göra det och jag skulle göra det ordentligt. Varje dag.

Jag märkte rätt fort att resultaten kom. Jag blev mjukare i kroppen, jag fick lättare att koppla bort tankarna och jag slutade att titta på klockan.  Det tog inte heller lång tid innan jag började längta efter nästa yogapass.

För att kunna avsätta yoga-tid varje dag avverkas majoriteten av passen hemma framför teven, innan både tuppen och familjen vaknat. Jag har provat alla möjliga sorter med fastat för Josephine Selanders Våga Yoga som jag tycker är lugn och behaglig klockan 6 på morgonen. För kvällsyogan funkar hennes dynamiska yoga bra, som är lite tuffare. Har även köpt en månads yoga på Yogatoday.com där man kan hitta yoga för löpare och cyklister, yoga för att bli av med rädslor och boosta matsmältningen. Kort och gott yoga för allt och alla. Tycker dock kvaliteten är lite växlande och jag brukar alltid bli glad när jag kommer tillbaka till Josephine. Ännu lite gladare blir jag när jag får träna för Anna i Lund eller Lisa på hemmagymmet. Det blir en annan stämning när man inte är i sitt eget vardagsrum, med sin egen vardag pockandes på uppmärksamhet.

Jag har nu yogat 64 dagar i rad. Och det häftiga är att jag nästan varje gång får en ny aha-upplevelse. Det kan vara en liten vinkel i någon led som gör att allt känns så mycket bättre. Och den hund som förut var både obekväm och oskön är nu bland det bästa som finns.

Det har faktiskt gått så långt att jag ser yoga i min framtidsvision. Jag ska yoga i tio år, jag ska bli så där smidig som alla yogisar är. Sen ska jag bli instruktör. Och öppna yogastudio i Thailand. Fast det där sista måste jag nog övertala familjen om först…

Idag har jag lite tight om tid. Det gör att jag måste klämma in grejer överallt. T ex har jag 12 minuter på mig att blogga, kolla mailen och landa vid datorn (ja, jag måste liksom ha lite catch-up tid framför datorn så jag inte missar nått…). Sen har jag 30 minuter på mig att springa 23 minuter plus ombyte före/efter och dusch. Sen är det marsch pannkaka till Lund och dagens yoga, där jag förväntas vara lugn som en filbunke.

Att stressa till yogan rimmar lite illa. Å andra sidan vet jag att jag blir lugn som en filbunke efter de fyra första andetagen. Sen behållar jag känslan hela kvällen. Det är så värt det.  Även om man får stressa lite för pengarna.

Edit: yogan inställd. 50 minuter i bilen och bortkastade parkeringspengar. På en dag med lite tid. Fick yoga hemma. Inte stressad, men störd. Omöjligt att fokusera om. Fortfarande på dåligt humör… Så ovärt!