Solen sken idag. Förutsättningarna bästa möjliga för en kanondag i skogen. Förutom själva löpningen var huvudsyftet att testa min nya vätskeväst inför Portugal som väntar om ett par veckor.
En skara på ca 20 personer har samlats vid Skryllegården och alla fryser. Vissa i korta tights andra i vintertights, men alla fryser… Det är kanske därför starten går iväg i en rasande fart. Av någon anledning springer jag först. Jag som vill ligga bak och mysa. Min vapendragare Olof har helt uppenbarligen inte löpvilat i vinter, han pinnar på och jag försöker prata fast pulsen är en bra bit för hög för att det ska låta helt avslappnat. Ett litet gäng springer om oss och försvinner i fjärran. Ett större gäng försvinner bakom oss. Kvar däremellan hamnar vi alldeles solo. Som alla andra gånger. Konstaterar att vi har ett ovanligt bekvämlighetstempo, som helt uppenbarligen ingen annan har.
(Foto: Gert-Inge Tapper)
Tempot är dock för högt för att jag ska orka bemöda mig med att dricka ur min nya vätskeväst. Det som liksom var huvudsyftet… Jag fick ta det i bilen efteråt. För att få en uppfattning om själva drick-funktionen.
Anyway. Här är mina första tankar om min nya väst, Salomon S-Lab sense ultra:
Västen sitter som en smäck på ryggen. Jag har minsta storleken XS/S och den passar mig som en handske. Den känns lätt, nätt och smidig. Jag har fyllt två flaskor till hälften och de förvaras i fickor på bröstet. Var rädd att det skulle skumpa men de sitter tight intill kroppen. Flaskorna är inga riktiga flaskor utan påsar som blir plattare och plattare ju mer man dricker. Smart tänkt!
Det finns fickor med dragkedja i sidan och även ett par öppna fickor framtill. Mobiltelefonen passar perfekt i fickorna och jag är lycklig över att äntligen kunna ha mobilen nära tillhands. Det är ju viktigt för att inte missa några Kodak moments längs vägen…
Det enda jag faktiskt fortfarande är lite frågande till är hur man smidigt och enkelt stoppar tillbaka flaskan i sin ficka efter man har druckit. Fickan är tight och flaskan som inte är en flaska utan en påse är ju helt utan stadga och styrsel. Det är trixigt att få ner den igen. Lyckas pressa ner halva och med halva hängande utanför är associationerna till hängbröst väldigt nära… Får koncentrera mig och hjälpa till med båda händerna för att trycka ner sista halvan också. Det finns ju en gräns för hur ful man får vara i skogen…
I jämförelse med vätskebälten är detta räddningen för mig. Inget skumpande och lyckan är fullständig. Jag ska bara öva mig på att få ner flaskorna på ett smidigt sätt. Tur att jag har många härliga långpass att öva på!
