trail

Jag skulle inte springa idag. Ni vet, jag rehabbar ju, med max 2 löppass i veckan. Men vem kan motstå erbjudandet om att springa terräng i trevligt sällskap?

Suddig Iphone-bild men ni fattar nog… det är fantastiskt vackert!

Andreas försöker göra smygreklam för FYSGRUPPEN, men texten på tröjan syns inte ens med lupp och förstoringsglas. Hur som helst FYSGRUPPEN står det. Galet rolig träning för galna människor. Testa gärna. (Hur mycket får jag för det här fjäskandet Andreas???)

Hela truppen samlad. Svart och gult var tydligen dresscode idag. Pernilla vågar gå mot strömmen!

Garmin 310 XT vs app på telefonen. Kommer inte ihåg vilken. Intressant att att Pernilla sprang 6,5 km längre än jag när vi sprang bredvid varandra!

Om jag får välja tidpunkt för min träning helt fritt, utan hänsyn till någon annan, brukar det bli kring tiosnåret på förmiddagen. Frukosten smält. Dagsljus ute. Färdigtränad innan lunch. Resten av dagen ledig.

Igår tvingade värmen mig att tänka utanför boxen. Strax efter nio på kvällen snörade vi på oss skorna för tretton fantastiska kilometer på stigar. Med undantag för 1.5 km transportlöpning dit och hem undvek vi asfalt på hela rundan. Vi hittade nya stigar överallt och ville aldrig vända hem. När klockan klämtade för vändpunkt var det med sorg i hjärtat. Jag ville springa mer. Utforska. Springa utan att tänka på hur långt det var kvar utan mer på vad som skulle hända bakom nästa krön.

Medan vi springer uppenbarar sig den mest fantastiska fullmåne. Och i takt med att solen går ner blir det mörkare och mörkare i skogen. Sista skogskilometrarna springs i nästan totalt mörker. Jag ser inga rötter och stenar men vet att de finns. Jag lyfter fötterna lite extra för säkerhets skull. Borde vara rädd för rötterna men känner mig bara så där barnsligt sprallig i mörkret. En fantastisk runda. Receptet ser ni på bilden ovan.