Skidor

Tredje försöket på Olles spår. Med målsättning att sätta personårsbästa. Taggad till tänderna.

Kliver ur bilen och ser två überproffs stå redo på spåret. Ni vet, tighta skidkläder, Björn Dähli-mössa (ja, ALLA har det här) och en vattenflaska i midjebälte. Själv har jag inget midjebälte. Vantarna är mammas och skidorna fortfarande en antikvitet.

Väntar tills de har gett sig av för att få spåret för mig själv. Efter ett par hundra meter har de stannat och jag är tvungen att köra om. Får dem EFTER mig. Blir stressad av deras blotta existens. Snart ska de komma flåsandes i min nacke. OCH VAR SKA JAG TA VÄGEN DÅ?  Finns bara ett spår. Kommer de att ropa “ur spår” eller ska jag liksom själv fatta när det är dags att maka på mig. Jag kan liksom inte spelreglerna. Hur gör man?

I rädsla över att hamna i en besvärlig situation bestämmer jag mig för att gasa. Köra ifrån proffsen. Vad fasen, jag har bra kondis och jag kom tvåa i lågstadiets skidtävlingar flera gånger. Det skulle ju kunna funka. Teoretiskt.

Avverkar första kilometern i 3:50-fart. TREFEMTI!!! Vänder mig om. Ingen där. De måste typ ha brutit skidan eller nått. Har klarat första utmaningen och tuggar vidare.

Spåret är isigt och på vissa ställen tittar marken fram under isen. Brun, lerig och grusig. Gör några tjusiga cirkuskonster för att inte stå på öronen. Stakar. STAKAR! Den tekniken gick mig förbi som liten. Åker mest med benen men ser på tiderna att det går fortare när jag stakar. Svär över min tunna ryggtavla och taniga triceps. Härdar ut.

Torr i munnen och med tungan i mungipan passerar jag mållinjen vid 10 km, hela 5 minuter snabbare än i går. Och med en kilometertid jag inte ens är i närheten av när det gäller löpning just nu.

Där satt den!

Sorry IKSU, men jag kan inte med gott samvete träna inomhus i detta fantastiska Umeå-väder. Det GÅR inte. Finns liksom inga ord för hur vackert det är där ute. Därför blir det skidor idag igen. På jakt efter personårsbästa…

Har åkt två gånger hittills och landade på nästan exakt samma dåliga tid. Knappt styrfart. Nu har jag ätit extra god gröt, vässat pannbenen och tagit på kompressionsstrumporna. Idag ska det ske. Jag ska persa på Olles spår.

Till hjälp har jag mina grymt begagnade träningskläder. Med en odör som  liksom får mig att vilja fly från mig själv – så fort det bara går!!! 

IKSU-kläderna ligger däremot orörda i väskan. Till nästa gång.

För vädret är väl inte alltid så här i Umeå?

Jag trivs med att känna mig sportig. Men när man travar omkring på 15 år gamla skidor (och med morsans minst dubbelt så gamla stavar) är det svårt att hitta just den feelingen. När jag sedan blir omblåst av värsta snabbfolket i Björn Dählie-mössa vill jag liksom ropa att “Jag är sportig egentligen, jag är ingen 40-årig tant på söndagspromenad. DET ÄR BARA SOM DET SER UT HÖRRNI!”.

Nåväl. 14 km blev det i underbart norrländskt väder. Ett papper under skidan ledde till tvärstopp och vurpa, men annars gick det helt enligt plan. Bara lite långsammare. Jag skyller på skidorna.

För visst borde det gå fortare att åka skidor än att springa???

Jag har inte gjort det sedan 2006. Min utrustning är från 1988. Men i morgon ska det ske. Jag ska åka längdskidor.

Det är med skräckblandad förtjusning jag tar mig an uppgiften. Förtjusning över att få låta hjärtat slå lite snabbare utan att behöva bry mig om ömmande vader. Förtjusning över den vita snön och den knallblå himlen. 

Och så lite lätt nervositet inför alla de där svängarna som alltid kommer längst ner i backarna, där spåren liksom försvinner. Där man i panik flyttar tyngdpunkten fram och tillbaka mellan fötterna, i en stilla förhoppning om att förbli stående. Men där man slutligen ändå hittar sig själv liggandes i en snöhög med kall snö innan för jackan.

I morgon vet vi hur det gick.