Där satt den!

Tredje försöket på Olles spår. Med målsättning att sätta personårsbästa. Taggad till tänderna.

Kliver ur bilen och ser två überproffs stå redo på spåret. Ni vet, tighta skidkläder, Björn Dähli-mössa (ja, ALLA har det här) och en vattenflaska i midjebälte. Själv har jag inget midjebälte. Vantarna är mammas och skidorna fortfarande en antikvitet.

Väntar tills de har gett sig av för att få spåret för mig själv. Efter ett par hundra meter har de stannat och jag är tvungen att köra om. Får dem EFTER mig. Blir stressad av deras blotta existens. Snart ska de komma flåsandes i min nacke. OCH VAR SKA JAG TA VÄGEN DÅ?  Finns bara ett spår. Kommer de att ropa “ur spår” eller ska jag liksom själv fatta när det är dags att maka på mig. Jag kan liksom inte spelreglerna. Hur gör man?

I rädsla över att hamna i en besvärlig situation bestämmer jag mig för att gasa. Köra ifrån proffsen. Vad fasen, jag har bra kondis och jag kom tvåa i lågstadiets skidtävlingar flera gånger. Det skulle ju kunna funka. Teoretiskt.

Avverkar första kilometern i 3:50-fart. TREFEMTI!!! Vänder mig om. Ingen där. De måste typ ha brutit skidan eller nått. Har klarat första utmaningen och tuggar vidare.

Spåret är isigt och på vissa ställen tittar marken fram under isen. Brun, lerig och grusig. Gör några tjusiga cirkuskonster för att inte stå på öronen. Stakar. STAKAR! Den tekniken gick mig förbi som liten. Åker mest med benen men ser på tiderna att det går fortare när jag stakar. Svär över min tunna ryggtavla och taniga triceps. Härdar ut.

Torr i munnen och med tungan i mungipan passerar jag mållinjen vid 10 km, hela 5 minuter snabbare än i går. Och med en kilometertid jag inte ens är i närheten av när det gäller löpning just nu.

Där satt den!