Skåneleden

Skåneleden består av en blandning av etapper. En del är tråkiga och känns mer som ett måste i projektet HELA SKÅNELEDEN. Andra sträckor kan man gå hur många gånger som helst. Sträckan mellan Röstånga och Skäralid är en sån.

Etapp: 5 Jällabjär (från Röstånga)-Skäralid, t/r.
Hur: Parkerar bilen i Röstånga och tar en tur & retur vandring till Skäralid. Fram och tillbaka 14 km.
Svårighetsgrad: kuperat, stundtals superkuperat! Underlaget lite stenigt för den som har stukade fötter…

Jag har sprungit sträckan massor av gånger men det gills inte i vårt nuvarande projekt. För att räknas måste vi ha gjort etappen tillsammans och efter det att vi bestämde oss för att ta oss an hela leden. Men det gör inget att jag får uppleva stigen igen. Den är galet vacker. Och ser helt annorlunda ut i oktober än i maj. Den är liksom målad i en helt annan färgskala.

Från parkeringen i Röstånga går det rakt uppför. Liksom för att kicka igång kroppen och för att göra en medveten om att det här kommer inte bli någon slö söndagspromenad.  Här kommer det bli andhämtning och mjölksyra, även för den som går. Och snäppet ännu mer för den som väljer att springa. Förstås.

Leden går förbi Odensjön men det är ett brant stup emellan som hindrar ett spontandopp. I oktober hade det kanske inte hänt ändå…

Men utsikten ner mot det blå vattnet är magiskt, speciellt som sjön så här års är omringade av de mest gyllene färger. Försöker ta lite bilder men ingen mobilbild kan ge verkligheten rättvisa. Allt glimmar. Även en gråmulen dag som denna.

I Skäralid ska hela Skånes samlade korvgrillare visa sig befinna sig men på vägen dit är vi nästan ensamma. Vi stannar för lunchpaus med utsikt över ravinen nedanför, bara någon knapp kilometer innan korvpartyt, för att liksom få äta i lugn och ro.  Ett klokt val.

Till grilloset kommer vi lite senare. Efter att nästan ha stått på öronen i jordens brantaste nerförsbacke. Att gå nerför är verkligen klurigt ibland. Speciellt för den som är lite extra osäker på sina fotleder…

Vi roar oss med att studera en svan på besök på en picknickfilt. Familjen med filten konstaterar förbryllat att svanar nog inte gillar sallad men hittar en brödbit att bjuda den på.  Här vid Skärlidsdammen är det fantastiskt vackert och jag förstår verkligen att så många tar sig hit för en picknick. Vill man vara i fred finns dock många andra smultronställen. Lite mindre tillgängliga men också lite mindre korvos.

Vi vänder tillbaka samma väg. Nu går det rakt upp. Min fotled har inte fått tillbaka rörligheten efter stukningen och jag får gå på alla möjliga och omöjliga vis för att ta mig upp. Det är JÄTTEBRANT och jättejobbigt. De löpare som passerar andas tungt och är genomblöta av svett. De springer inte heller. För det funkar liksom inte.

Med andan i halsen stannar vi till. Tar en extra kik på utsikten innan vi går tillbaka till bilen.

14 utmanande men fantastiskt vackra kilometer! Rekommenderas varmt!

Det är svårt att slita sig från Torekov. Morgonen är magisk. Men vi har en vandring som väntar. Och en cykeltur. Det är bara att sätta fart…

Etapp: 22 (Ängelholm-Vejbystrand) och 21 (Vejbystrand-Ängelsbäckstrand)

Hur: Parkerar bilen i Ängelsbäcksstrand, cyklar till Ängelholm för en morgoncappuccino innan vi vandrar tillbaka.

Svårighetsgrad: Plättlätt.

Att sätta sig på tantcykel inför en vandring är alltid värsta antiklimaxet. Man vill liksom bara börja gå. Tantcykel är jobbigt och bara en ända lång transport till starten. När Fredriks kedja väljer att hoppa av minst en gång i kvarten blir det dessutom en osedvanligt långdragen historia.  Men just idag har vi vinden i ryggen och en cappuccino som hägrar i Ängelholm när vi kommer fram. Lite lättare att uthärda så.

Från stationen i Ängelholm går vi genom Kronoskogen för att ta oss ner mot vattnet som vi sedan ska följa hela dagen. Tröjan åker av efter bara någon kilometer, det vankas finväder minsann. Och det börjar redan ånga om de långa svarta tightsen. 24 grader i slutet på september, vem kunde ana?

Den är delen av leden är superlättvandrad. Cykelvägar och gångstråk. Det känns inte som en regelrätt vandring utan mer som en galet härlig söndagspromenad. I vanlig ordning spanar vi in den underbara blandningen av lyxvillor och sommarstugor. Hittar ställen att flytta till för att sedan undra vad tusan vi ska göra i Stora Hult på dagarna.

Stranden är nära och brallorna är varma. Jag vill bada. Jag tror jag säger det minst fyratusensjuhundra gånger under de två mil vi går. Men jag får inget napp. Rullar upp tightsen en halv decimeter i ett desperat försök att få lite svalka.

Den här delen av leden är inget man ska gå om man vill ha en stillsam promenad i sin ensamhet. Sträckan är välbesökt, i alla fall en sommardag i slutet av september. Men alla hälsar glatt och det är en glädje att se så många ute. Förundras över att alla hälsar. Verkligen alla. Är det sånt som händer när svensken får oväntad sol på sig, eller är alla glada och trevliga i Ängelholm? Det här måste utforskas vidare!

Statistikern vid min sida rapporterar att vi nu gått 58 mil av 140. Vi kommer inte hinna klart i år, men att få fira sin bröllopsdag i flera år gör väl inget!

Det röda har vi gått. Det gröna har vi kvar. Så ologiskt att bara en man förstår. Visst borde det vara tvärtom?

Klockan är över 9 på kvällen och mörkret är kompakt. Vi har ingen aning var vi ska sova och ligger flera timmar efter tidplan. På grund av omvägen hem för att hämta de glömda madrasserna. Platsen vi sett ut är full av folk!

Allt är mörkt och skumt, och vi kör runt halva Bjäre på jakt efter en plats som känns trygg. Överväger både camping och hotell men jag tänker att tältbilden inte kommer bli lika najs på med en ful husbil i bakgrunden… Dessutom har de redan stängt.

När vår sista chansning visar sig vara värsta skumma sopptippen är det nära att vi åker hem. Men dottern har fest och skulle nog inte jubla. Så vi åker till Torekov. Hittar ett fullt vindskydd och smygtältar lite bakom.

Tältet gör ingen besviken. Det är så lätt att sätta upp att till och med jag klarar av det. Och takhöjden alltså! Jämfört med vårt gamla tält där tältduken ligger slickad i pannan känns det här som en domkyrka i rymd. Jag kan till och med sitta under tak och äta den medhavda morotskakan.  Såklart på Fredriks halva så att eventuella smulor hamnar i rätt sovsäck…

Ventilationen är grym och trots att det är sommartemperatur där ute blir det aldrig för varmt. Jag sover som en prinsessa tills morgonhungern gör sig påmind.

Efter en magisk soluppgång och en gröt by the ocean extra allt är vi redo för dag två:  Ängelholm-Ängelbäcksstrand. Bara lite logistikfix först. Att bemästra Skåneleden kräver sin tantcykel. Gärna med en fungerande kedja…

To be continued.

Long time no Skåneled. Idag var det dags igen. Ett försök att knyta ihop lösa tåtar.

Etapp: 19 (Lervik-Hålehall) och 20 (Hålehall-Örlid) Totalt 18 km.

Hur: Bil till Örlid och tantcykel därifrån till Lervik. Tacksamt mycket nerförsbacke! Vandring tillbaka.

Svårighetsgrad: Lätt-medel.  Asfalt första 6 km. Brant stigning upp till Hålehall. Därefter snälla stigar och avslutande 5 km på asfalt.

Vi ska vandra i två dagar för att bocka av de sista delarna på Bjäre. Men huvudsyftet är ett annat, vi ska inviga vårt sprillans nya tält.

Allt är minutiöst planerat. Ändå hinner vi bara halvvägs på motorvägen innan Fredrik kommer på att han glömt madrasserna…

Tur att vi har en hel dag på oss att hitta en lösning på problemet.

Efter den inledande cykelturen är vi hungriga och bänkar oss vid havet för dagens första kaffe. Och en gudagod crossiant. Så som alla bra vandringar borde börja!

Den första biten går vi på asfalt och jag börjar ångra mitt skoval. Gortexkängor känns verkligen overkill på en landsväg med fler bilar än vattenpölar. Men efter morgonens madrassincident får man väl vara glad att man kom ihåg skor över huvudtaget….

Efter 6-7 km kommer vi äntligen in i skogen och börjar vår klättring upp mot Hålehall och vårt tänkta lunchstopp. Och skogen alltså. Så efterlängtad, så saknad, så lovely!

Vi är inte ensamma om vår lunchplan. När vi når utsiktsplatsen vid Friluftsfrämjandets stuga pågår barnkalas. Alla borden upptagna. Även vid vindskydden en bit bort pågår full aktivitet. Så vi får snällt rigga köksutrustningen på en stubbe och bänka oss i en lövhög. Gott så. Men vi har ännu inte sagt ett ord om madrasserna som inte finns…

Sista biten mot bilen går det inte längre att sticka huvudet i sanden. Vi måste hitta en lösning på vårt madrassproblem. Att köra hem och hämta tar två timmar. Torekov hotell är nära…

Men viljan att testa tältet är stor och vi sätter oss i bilen hemåt. Den tänkta utomhusmiddagen vid öppen eld förvandlas pga akut uppkommen tidsbrist till drive in på MAX.

Mörkret har lagt sig och vi sitter fortfarande i bilen. Det regnar. Att sätta upp ett tält för första gången tar tid. Och kräver ett tålamod som oftast inte finns i ösregn.

Torekov hotell alltså. Eller bakluckan. Fast det var ju det där med tältpremiären…