Vi är på Österlen trekvällars, som är en orienteringstävling i tre etapper. Förra året fanns ett trail-etapplopp vid sidan om, för oss orienteringsfruar och män som liksom inte fattat det där med karta och kompass. Ni som följde mig då vet att jag gick och vann totalen, trots ett vilsespring nära två kilometer dag tre.
Those were the days. I år är förutsättningarna annorlunda. Trailloppet struntade i etappgrejen och valde måndagen som race day. När jag ska löpvila.
Jag är på plats för att vinka av mannen och dottern. Ser de där trail-löparna. Med nummerlappar, vätskevästar och ladd i ögonen. Ser skyltar mot start, och känner vibbarna. Högsta gradens självplågeri.
Själv har jag en karta med en femkilometers runda som jag ska promenera. Jag har långa tights, långärmad tröja och vindjacka. För att inte frysa där jag strosar omkring.
Skogen är fantastisk. Som värsta fina trollskog. Jag sätter mig ner för en photoshoot mitt i mossan. Jag har all tid i världen. Men det är något i det gröna som är oemotståndligt. Att inte ta tillvara på tillfället att få tassa fram lite lätt i mossan vore nästan tjänstefel. Jag provar. Bara några steg.
Att säga lätta steg vore att ljuga men det känns helt ok. Så när som på vintermunderingen. Bara nybörjare springer i jacka vid 20 grader. Riktiga löpare har kortkort. En kille från trail-loppet passerar i 180 och ropar BRA JOBBAT där jag lufsar fram. Alltså hallå! Jag kan också springa på riktigt. Jag är bara lite återhållsam efter ÅTTIO kilometer i förrgår. Vill jag säga. Fast han kunde nog inte bry sig mindre.
Lufsar vidare. Struntar i de riktiga löparna. Njuter av att jag ens kan springa två dagar efter värsta långpannan. Tack kroppen.
Nu semestrar vi vidare på Österlen. Letar efter bästa maten, godaste cappuccinon och försöker övertala tonårsbarn om att man kan spela minigolf fast man är över 12. Jag har ju en revansch att ta…
