Browsing Tag

race reports

Ultravasan 90 – race report

Postat 20 augusti, 2017

Att försöka sammanfatta 90 kilometers tankar och upplevelser i ett inlägg känns som en utmaning värd namnet. Kanske större än själva bedriften att till fots avverka sträckan. Men jag gör ett försök. Med risk för att det blir långt… Ladda upp med sportdryck så ni orkar läsa! Eller korv…

Innan start

Klockan ringer 03.00. Det är som att kroppen är helt inställd på vad som ska ske. Det är ingen som funderar på snooze. Jag går från sovandes till att smörja in skavsårsbenägna områden med vaselin, på en millisekund. Lite väl slarvigt ska det visa sig!

Vatten kokas upp och gröt på påse tillverkas medan de sista förberedelserna görs. Sen är vi redo att möta dagen. Och regnet. Fast då tänker jag inte på vad regnet gör med underlaget, och att det är ett 90 km långt gyttjebad som väntar.

Starten

Vi sitter och kurar lite för länge i bilen för att slippa bli blöta. Det resulterar i värsta stressen så där innan kl 05. Efter avklarat toabesök och inlämnat bagage har vi bara några minuter tillgodo innan starten går. Det är då jag inser att Fredrik lämnat in min väska med min mobil i öppet ytterfack. Jag la den ju bara där medan jag knäppte jackan, den skulle jag ju ha med! Gör om gör rätt. En minut kvar.

Det är fortfarande mörkt ute och man känner ladd i församlingen. Pepp, förväntan, och ett visst mått av nervositet och liniment. Hur ont kommer det att göra? Musik spelas, himlen färgas rosa av bengalisk eld, vi är på gång! Och regnet har för tillfället uppehåll. Det ska inte vara så länge…

Sälen-Smågan 9 km

Första depån är i Smågan. Det vet alla som kan sitt Vasalopp. Vägen dit är lättsprungen sånär som på den backe som ska inleda hela tjottaballongen. Den tar aldrig slut. Många väljer att gå men jag är inte sugen på att gå. Vill bli varm.

Vi springer upp i sakta mak och kroppen känns ok trots den arla timmen. Vid markeringen som visar 89 firar vi den första kilometern, och några kilometer senare tycker Fredrik att jag ska ge mig av. Vi säger hejdå och ” vi ses i Risberg” för jag är helt övertygad om att han kommer att ta in på mig när det blir svårsprunget i terrängen. Men jag har fel.

Smågan-Mångsbodarna 15 km

Delsträcka två mäter 15 km och känns som en evighet. Stigen går i vackraste skog men kräver lite mer fokus från den hjärna som ännu inte helt har vaknat. Längtar efter asfalt men inser att jag kanske är på fel ställe… Börjar dagdrömma om den första depån som serverar mat. Utbudet är pasta, korvmacka och pannkakor. Jag har siktet inne på pannkakorna. Synd att man inte får grädde till… Jag har fått rådet att äta och dricka mer än jag tror och fyller på kontinuerligt med sportdryck. Vill inte få soppatorsk och tappa humöret. Att huvudet är med är liksom en förutsättning för att ens komma i mål en sån här dag. Skål.

Den mage som inte hann komma igång innan start börjar göra sig påmind. Jag siktar in mig på toalettbesök i Risberg. Men först ska jag tampas med rötter och stenar sägs det. Hur farligt kan det vara?

Mångsbodarna-Risberg 10 km

När jag svalt den sista pannkakan och ger mig ut för nästa delsträcka har ALLA försvunnit. Antingen struntade de i pannkakorna eller så tog de långlunch. Jag är ensam. Men i den tekniska terrängen som väntar känns det skönt. Att kunna snubbla omkring utan att känna stress från den svans av löpare som vanligen bildas bakom när jag totalt stoppar trafiken. Jag är som alltid SÄMST på det här underlaget. Min egen mormor hade tagit sig ner fortare över stenarna.

Och precis när stenarna är avverkade och jag tror att jag ska få andas ut öppnar sig himlen. Den öppnar sig inte lite heller. Vi snackar vid gavel. Öppna spjäll. En minut och sen börjar det strila under bh:n. En minut till och jag känner hur det rinner innan för trosorna. Hallå! Kissar jag på mig? Fast det är kallt som kommer. Iskallt! Jag har regnvatten överallt. En funktionär skriker ”DET ÄR BARA VATTEN, SKIT I DET”, och jag inser att det är precis det jag behöver göra. Att inte låta det ta fokus eller förstöra mitt humör. Jag skiter i det hela vägen till RIsberg.

Risberg-Evertsberg 13 km

I Risberg unnar jag mig ett bajamajabesök och tillfälligt skydd från regnet. Gloffar i mig Blåbärssoppa och vetebullar innan jag matar vidare. Den sträcka som väntar är mer lättsprungen. I vanliga fall. Men nu börjar det bli blött, lerigt och sumpigt. Det är som att springa på en sån där tjock matta man hade på gymnastiken i mellanstadiet. Varje steg liksom sjunker ner 10 cm. Det suger i benen.

Det här är sträckan där viktiga landmärken passeras. Vi passerar marathondistansen där Asics smält upp stora bågar och skyltar med pepp. Vi passerar HALVA VÄGEN som ingen gör något väsen av. Hallå var är raketerna, skumpan och partyfeelingen, vi är liksom halvvägs till Mora? Jag saknar festen. Två kilometer till Evertsberg, det är som sträckan mellan bron över Kävlingeån och hem. Snart mat.

Evertsberg-Oxberg 15 km

Jag börjar tröttna på sportdryck. Mår nästan illa av den. Vill ha salt. Och grädde till pannkakan. Sött växer i munnen men det får gå. Jag är genomblöt men tycker inte det är värt att byta om eller byta skor. Min dropbag förblir oöppnad när jag slänger upp den på lastbilen för transport till målet. En torr tröja hade hållit sig torr max en halv minut. Och jag vill behålla mina trailskor, det är lerigt out there. Ödslar min tid på att leta efter försvunna bajamajor istället. Hittar dem liksom inte. Frågar en funktionär som snällt pekar men jag hittar de i alla fall inte. Hjärnan har checkat ut.

Hittar en vanlig toalett där jag kan lätta på trycket inför nästa etapp, dagens längsta!

Vi snackar 15 km lervälling. Med tio centimeter halvtorrt på kanten av vägen. Ibland till höger, ibland till vänster. Vi snackar slalomlöpning. Från sida till sida. Benen börjar kännas nu och jag är trött på plasket och leran. Till och med spängerna ligger under vatten. Allt är blött. Håller humöret uppe med vetskapen att när jag når Oxberg har jag mindre än ett Lidingölopp kvar. Nästan ingenting!

Börjar fundera över var Fredrik är. Kommer han att fixa det här? Han brukar ju få ont i benen efter tre mil. Så blir jag sentimental och saknig. Undrar varför vi inte springer tillsammans. Delar upplevelsen istället för att svära över leran på olika håll? Fast delad lera är kanske dubbel lera. Inte värt att chansa…

I Oxberg väntar dagens roligaste bajamajabesök. Men det är långt dit.

Oxberg-Hökberg 9 km

Oxberg och dags för dagens sjuhundrafjärde bajamajastopp. Vet inte varför jag blir så kissnödig? Brukar aldrig kissa på lopp. Å andra sidan brukar inte loppen vara i en och en halv arbetsdag heller…

Regnar fortfarande och allt är blött. När jag drar ner brallorna och sätter mig på ringen (nej, jag orkar inte med papper och sånt) halkar jag runt och får liksom inte stopp på mig själv. Är glad att jag inte halkar ner i själva hålet, och skrattar hejdlöst åt upplevelsen. Hur roligt är det inte att åka karusell på en bajamaja liksom?

De är de små upplevelserna som håller humöret uppe nu. 28 km kvar och vid nästa depå är vi under 20. Nedräkningen kan börja.

Det gör ont i benen nu. Framför allt nerför. Jag har lite svårt att bromsa mig själv i de branta nerförsbackarna men vågar heller inte släppa på. Osäker om benen håller för sånt. Ultralöpare går i regel uppför. Jag gör tvärtom. Springer uppför, för det är det enda som funkar. Lunkar nerför. Och på platten går traktorn in. Den tröttnar aldrig när det är platt. Ge den lite asfalt också och lyckan är fulländad!

Men det är nerför mer än platt. Och varje gång tänker jag på Ultravasacyklister och skidåkare, som liksom vilar i nerförsbackarna. Slipper trampa och staka. Bara kan chilla och ha det gott. Så himla orättvist. Jag förringar ingens insats, men vad fasen, det här är lite mer hard core…Eller lite mer ont om man så vill!

Jag kräks en smula vid tanken på mer sött nu och drömmer korvdrömmar inför sista matstoppet. Jag som typ aldrig äter korv ser flygande falukorvar för min inre syn. Ge. Mig. Korv. Tänker mig en hönökaka med ett tjockt lager bregott och tunnskivad falukorv. Vad jag får är en helt ny kulinarisk upplevelse…

Hökberg-Eldris 10 km

När jag kommer fram till matbordet i Hökberg ser jag inte tillstymmelsen till Hönökaka med korv. Går all in på en mugg chips medan jag letar vidare. Frågar mig fram och får svaret att jag får bygga min egen korvmacka. På en sötad vetebulle. Men vad fasen, det funkar fint. Det var den godaste korv jag någonsin ätit. Funderar på en pannkaka med korv till efterrätt men håller mig till två muggar buljong. VI snackar fine dining på hög nivå nu.

Sen springer jag. Typ. Tror till och med det börjar spricka upp. Fast jag minns mest lera. När det för en gångs skull blir platt underlag, utan en enda rot eller sten, utan en enda lerpöl, DÅ väljer jag att slå i backen. Flyger raklång och landar på hakan. En sekunds huvudvärk som försvinner lika fort som den kom. Grus överallt. På båda mina vätskeflaskor. Kan inte dricka mer. Tuggar tillräckligt grus som det är. Knastrar mellan tänderna.

Men mobilen klarade sig…

Eldris-Mora 9 km

Vägen ut från Eldris är den taskigaste möjliga. Uppför på sunkigt underlag. Vem hittade på det? 9 km kvar. Sen ska jag glida under den där portalen. Höra hejaropen på upploppet. Känna historiens vingslag. I fädernes spår liksom. I fädernes jäkla lervälling. Det är asfalt på intågande. Jag längtar. Drömmer om att skogen ska ta slut och att jag ska se skymten av det där kyrktornet, men skogen tar aldrig slut. När jag äntligen känner city-vibbar kopplar jag in autopiloten. Traktorn. Och matar mig fram i en fart som känns som att jag springer istället för den här ultralufsen jag sysslat med i nio mil. Fast klockan visar annorlunda!

Upplopp. Målportal. Lättnad. Jag gjorde det. Jag tamejtusan gjorde det. På nio timmar och femtiotre minuter. Med dryga timmen tillgodo på tjejernas medaljtid. Jag visste inte vad jag skulle vänta mig men detta var mer än jag vågat drömma om.

Jag är i mål. Men var är Fredrik…? Och hur gick det med cappuccinon?

Fortsättning följer.

Aktuellt

Race report: Hallands Ultra 50 k

Postat 10 juni, 2017

Jag har planerat att byta skor vid 36 km. Då när terrängen går från grusväg till trixig. Från torrt till lerigt. Planen är att vi ska dumpa mina inov-8 ute på banan innan vi startar. Men tiden går fort på morgonen…

Trots väckning 05.15 och lite fartöverträdelser på E6:an hinner vi inte lämna skorna. Jag ställer in mig på en halkig tur i blankslitna asfaltdojor, när en funktionär erbjuder sig att cykla bort med dem till mig! Det var den första hjälteinsatsen från funktionärshåll idag. Sen överträffar de bara varandra! (att det sedan visade sig möjligt att lämna skor på ett släp för dittransport spelar ingen roll. Den cyklande skotransportören är och förblir min hjälte!).

Hämtar nummerlapp och möts av ett alldeles speciellt fint startkuvert, med personlig hälsning och allt. Alltså hallå, hur mysigt är inte det här loppet? Och då har vi inte ens börjat!

Ett par minuter efter utsatt tid, när alla hunnit gå på bajamajan, ger vi oss av. Det är lättsprunget och fint. Från Riccardos-med-glassen, via slingrande mjuka stigar ner mot Tylösand och prins Bertils stig. Av torsdagens kola i benen känns inget och jag har hopp om livet.

Kommer ut vid vattnet och dör utsiktsdöden. Så himla fint. Det kommer ett par motlut och något oroväckande känner jag att benen liksom inte svarar. Jag blir trött! På platten inga problem. Att vara trött på ett nästan obefintligt motlut bådar mindre gott inför loppets sista 20 km som sägs vara galet kuperade. Jag blir nervös så där mitt på stigen.

Hittar en himlans trevlig samtalskompis strax innan Halmstad city. Hon har sprungit Ultravasan två gånger och jag suger åt mig bästa tipsen inför äventyret. Nytta med nöje mitt i loppet. Vi snackar bort ett par kilometer innan vi stöter på banans första och enda rödljus. Strategiskt placerat precis bredvid står värsta gottebordet uppdukat. En chipsfika i väntan på grönt gör susen för humöret.

Klockan visar 21 km och jag försöker njuta de sista nio kilometerna lättsprunget. Innan eländet tar vid. Det är lätt. Att njuta. Nissan visar sig från sin bästa sida. Vi springer som i en djungel vid sidan om. Räknar ner mot backarna och laddar mentalt.

Efter 30 km börjar backarna. Den första är evighetslång, men på hyfsat underlag lyckas jag ändå mata mig upp med hedern i behåll. Många har börjat gå i backarna nu men jag tänker att jag sparar promenaderna till de trixigare nerförbackarna och de tokbranta uppförsbackarna.

Jag har lite ont i höger vad och bekymrar mig lite över om det ska bli värre. Känns mest i nerförsbackarna och sånna kommer det bli många av nu.

Vid 36 km blir jag varvad av segraren. Han som redan sprungit 50 och få ta höger mot målet, när jag själv ska vänster mot mina sista 14. Ibland känns livet orättvist. Fast jag får ju mycket mer springtid för pengarna. Det är inte mig det är synd om !

Ser mina skor vid sidan av vägen och sätter mig för att byta. Då kommer ännu ett exempel av hjältefunktionärskåren fram. Tjejen i fråga tar mina vätskeflaskor och går och fyller på dem medan jag svidar om. Hon till och med sätter tillbaka dem i min vätskeväst medan jag knyter skor som värst. Sen säger hon åt mig att bara lämna skorna. Att hon ska packa ihop dem i påsen till mig och leverera till målet. Alltså igen. Var har de hittat dessa guldfunktionärer?

Nu börjar loppet.

Och jag är sämst. Världssämst. Jag kan inte hantera rötterna och stenarna. Jag får tokstopp i nerförsbackarna. Stapplar ner som en väldigt gammal tant som blivit av med rullatorn. Unga vildhästar springer om mig och en minut senare ser jag inte ens fartränderna efter dem. Jag drömmer om asfalt. Hård studsig nyasfalterad motorväg. Fast det känns nästan som en svordom i den vackraste av skogar. Men jag är inte ensam. Ultra-Monica gillar inte heller trixiga stigar. Vi spyr lite galla på eländet och matar vidare.

Att byta till trailskor var en höjdare. Lite pga leran men mest pga markkontakten. Känns som jag kommer närmare marken och känner underlaget på ett helt annat sätt än i mina mer fluffiga asfaltskor. Glad för mitt bytesbeslut även om det tog några minuter extra.

Strax innan 40 möter vi uppförsbacken utan slut, av en i publiken kallad SPYBACKEN. När den äntligen tar slut övergår den i en trappa med sjumiljoner trappsteg. En fotograf i mitten på den, och jag hoppas jag slipper se resultatet av hans arbete.

På toppen väntar en hink med NÖTCREME. Sist jag åt nötcreme var på högstadiet. Då var det något av det bästa som fanns. I Ultrakretsar är Nötcreme lösningen på alla problem, och jag kände mig manad att testa. Vad är hajpen liksom?

River upp förpackningen och tömmer innehållet. Det är sött. Jättesött. Vidrigt. Det växer i munnen och jag vill bara spotta. Jag ska aldrig äta nötcreme igen. Påminn mig snälla.

En mil kvar. Pratar bort första 3 km till sista vätskestationen. Hittar något salt godis som jag tar två bitar av. Måste bli av med nötcremen som liksom finns kvar i varje cell. Det salta godiset är segt som attan och limmar ihop mina tandrader. Det tar mig två kilometer att komma loss…

Det är frustrerande att springa med ett piggt huvud och helt ok pigga ben och ändå inte komma fram. För att jag är för feg för att släppa kontrollen utför. För att jag är som bambi på hal is. För att jag snubblar på allt. Det går oförskämt sakta för att vara så pigg.

Med två kilometer kvar blir det lättsprunget igen. Traktorn checkar in och matar oss in i mål. Lycka är att känna att varje steg tar mig fram. Närmare den där gräsmattan där jag ska slänga mig raklång och vänta på Fredrik. Det är nära nu och jag älskar känslan.

Målspurt har jag aldrig, och allra minst idag. Den sista biten går uppför. Stapplande, längtande. Men när medaljen hänger runt halsen är det värt allt. Känslan av att maskinen har levererat igen. I alla fall på flacken.

Fem timmar och elva minuter varar festen. Fredrik droppar in 2o minuter senare. Båda nöjda och glada och bekymmersamt medvetna om att detta bara är början på en ultravasa…. Fyra mil till, hur gör man??

Summa summarum: Ett fantastiskt lopp, med mysfaktor hög. Funktionärerna levererade högt över förväntan. Vegoburgaren i målgång smakade som paradiset, och gräshänget var top notch. I’ll be back. Jag har nämligen redan glömt hur mycket jag svor över rötterna…

Aktuellt Race reports

Österlen Spring Trail 2017 – en nära-döden-grej

Postat 15 april, 2017

Stockholm marathon 2012 blev precis nerpetad från förstaplatsen i kategorin ”det värsta jag gjort”. Loppet idag var sju resor värre och handlade väldigt lite om löpning och väldigt mycket om överlevnad.

Det regnar i starten och vi står och kurar under tak ända till startskottet går. Temperaturen snålar med plusgrader och jag har klätt på mig typ allt jag äger. Eftersom Fredrik tvekar på om han överhuvudtaget kommer ta sig i mål, har vi valt att springa var för sig. Jag hittar en liten klunga jag kan glida med i och allt känns bra. De första 15. Sen börjar kylan tränga sig på.

Det regnar oavbrutet och inte ens de tjocka goretex-vintervantarna lyckas stå emot vattnet. Vantarna fylls långsamt av kallt, blött obehag som kyler ner händerna till obrukbarhet. Kan inte komma åt min medhavda mugg för vätskepåfyllning och svär över loppets miljötänk. Ge mig en plastmugg liksom, jag måste ju dricka. En annan dag tycker jag initiativet är hedervärt, men inte idag…

När vi kommer ut på Brösarps backar, med milsvidd utsikt och utan skydd från vinden, blir blåsten påtaglig och kall. Då tycker någon att snö är en bra idé! Här någonstans börjar jag frysa på riktigt. Tappar kontakt med mina fötter. Klockan visar 20 kilometer och jag inser att det kommer att bli en lång plåga mot mål.

Plötsligt är fokus inte själva löpningen. Jag blir rädd för min hälsa. Jag känner att kroppen stänger av. Jag fryser så jag mår illa. Det slår lock för öronen och varje fotisättning ekar som oljud inuti mitt huvud. Snön letar sig in under jackan via en glipa mellan mössan och buffen men det är bara en gradskillnad i helvetet. Blött som blött.

Jag är livrädd att hamna ensam. Inser att jag inte har mental förmåga att reda ut ett eventuellt vilsespring. Hjärnan är bortkopplad. Jag vill också att någon ska se mig om jag plötsligt svimmar av köld. Så jag inte förvandlas till en översnöad hög någonstans på Österlen. Jag njuter inte av den fantastiska naturen. Jag njuter inte av påskhelgens enda löpning. Jag njuter faktiskt inte alls. Jag har bara fokus på att ta mig i mål levande. Och målet är inte själva målgången. Målet är bilen. Värmen.

Sista milen är upptrampad av alla som sprungit det kortare loppet. Leran är massiv. Jag glider omkring, och tar mig mer i sidled än framåt. En hopplös känsla när allt jag vill är att komma fram. Slutar äta och dricka då jag helt enkelt inte kan få upp grejerna ur ryggan. Det finns inte en kroppsdel på kroppen som fungerar i kylan.

När jag vid Vantalängan behöver gå på toa håller det på bli min ändstation. På toan regnar det inte och den känslan är så underbar att jag överväger att stanna där tills jag torkat. Men jag rycker upp mig själv. Svär över mina värdelösa händer som varken lyckas slita av toapappret eller dra upp brallorna efteråt. Golvet gungar.

Får i mig några koppar varm blåbärssoppa varav ungefär hälften hamnar över hela ansiktet pga min sladdriga medhavda mugg. Kunde inte bry mig mindre. Springer vidare. Tuggar kilometer. Faller platt i leran, slår upp ett knä. Blir glad för varenda människa jag ser, löpare som funktionär. Tänker att de kan ta hand om mig om jag håller på frysa ihjäl. Känner mig liten och ynklig. Men jag gråter inte. Inte än.

Går upp för trapporna mot målgång. Koordinationen räcker inte till annat. Har ingen känsel söder om naveln. Snubblar fram över kullerstenarna mot mållinjen och tar emot min medalj. Önskar det vore en filt. Får be om hjälp att öppna väskan och hitta min bilnyckel och beger mig nästan omedelbart vidare mot mitt mål. Min bil.

På vägen dit tänker jag tanken att jag inte ska hitta den. Får panik vid tanken, men som tur är står den synlig och väntar på mig. Låser upp och tappar nyckeln på marken. Den försvinner i snön. Livet känns hopplöst. Jag kan inte leta den. Jag fryser ihjäl. Lämnar den och går in och sätter mig. Skruvar på värmen och försöker ta av skorna.

Det är lera i hela bilen. Jag vill inte röra mina skosnören. Vill inte bli lerig på händerna också. Dubbelknutar funkar inte för ihjälfrusna händer. Jag sätter mig apatisk. Vet inte var jag ska bli av.

Så knackar Fredrik på rutan. Han har haft ett jättebra lopp och är i mål bara 15 minuter efter mig. När jag ser honom brister det. Jag gråter, skakar tänder och vet inte hur jag någonsin ska bli varm igen. Han blir orolig när han ser min blick. Okontaktbar kallar han den. Han går in i vårdarläge, virar in mig i filtar och hjälper mig av med de blöta kläderna. Jag bara skakar. Har aldrig skakat så okontrollerat någonsin.

Säger att det var synd att vi inte sprang tillsammans då han ändå sprang på så bra. Fast vid närmare eftertanke är vi överens om att vi nog aldrig hade kommit i mål då. Jag hade förmodligen inte bitit ihop på samma sätt i hans sällskap. Och han hade aldrig låtit mig fortsätta i mitt skick.

Österlen Spring trail ÄR ett fantastiskt lopp. Regn, blåst, snö och plus EN grad är allt annat än fantastiskt. Jag kommer aldrig springa under sånna förutsättningar igen. Påminn mig om det. Jag var fasen rädd.

Aktuellt

Race report: Winter cross run 2017 – ett gyttjebad!

Postat 19 februari, 2017

Winter cross run 2017. Jag hade förberett mig mentalt genom att läsa race reporten från förra året. Var därför helt på det klara med att det skulle bli kuperat. Att jag skulle bada i ett 7,5 km långt gyttjebad var jag inte lika beredd på. Förvisso en ganska cool överraskning…

Det regnar innan start och vi sitter och trycker i bilen så länge det bara går. En kvart innan startskottet tvingar vi oss ut och kör en kort uppvärmning för att väcka liv i musklerna. Och de blir väckta med besked. Det är lera över allt och jag inser att det inte kommer bli någon walk in the park idag. Snicksnackar lite med kända ansikten i startfållan innan det är dags att koppla på pannbenet.

Precis som förra året är det galet kuperat. Men när man liksom glider två steg bakåt på varje steg fram, blir uppgiften aningen mer svårsmält. Pulsen slår i taket trots att jag står och stampar på samma fläck. Mina skor försvinner under lera men det gör inget. Tvärtom önskar jag nästan att jag ska få snubbla till och ramla raklång. Jag hade skrattat ihjäl mig!

I de få partier som är flacka kan jag mata på lite men i övrigt går det i snigelfart. Och i en av de sista backarna mot varvning / mål är det så brant och halt att jag inte lyckas ta mig upp utan att klättra på alla fyra.

Den här versionen av Winter cross run är förmodligen det galnaste jag någonsin sprungit men jag hade inte velat vara utan leran. Det var liksom kryddan på tillvaron. Grädden på moset och svampen på sillen. Den där detaljen som gör att man aldrig kommer glömma upplevelsen.

Loppet må ha varit sjukt jobbigt men efterrätten var snäppet ännu värre: att krångla av sig alla leriga kläder utan att smutsa ner bilen. Jag känner Fredriks vakande öga över mig när jag svingar mina leriga strumpor omkring mig och försöker få dem att landa fint på en handduk och inte i sätet. Vill ju inte riskera familjefriden.

Hos Tryde, ett stenkast från gyttjebadet, står after-run-lunchen uppdukad efteråt. Linssoppa som värmer gott i magen och SEMLA till efterrätt. Jag vågar utnämna den till den godaste jag ätit i år! Mycket njutning för pengarna i dag alltså.

Och till dig som missade gyttjan idag. Boka in nästa år. Roligare än alla karuseller i världen! Jag planerar redan nu för att göra sälen i lervällingen innan målgång… be there or be fyrkant!