Mina fötter är inte helt pigga på idén med framfotslöpning. För första gången i sina små liv får de uthärda både friktionsvärmen Allan (ja, det är inte långt ifrån att de tar eld!) och fula blåsor. Sånt där irriterande ont som inte har någon funktion utan bara förstör löpupplevelsen.
Mina vader och jag är inte heller helt överens. Speciellt den vänstra tycker det är tramsigt att springa så här. Den blir trött och känns punkterad från och till.
Det funkar på de distanser jag tränar på nu, men jag börjar uppriktigt fundera på om fötter och vader kommer gilla ett helt marathon?
Troligtvis inte. Så nu blir det fokus att träna upp vaderna och plåstra om mina sargade fötter.
Ett marathon med ont är inget roligt marathon.
