orientering

Jag efterlyser en ny varningsskylt, en gul och röd trekant med texten ”varning för orienterare”. En löprunda på orienteringsmark är nämligen nästintill livsfarlig, har jag märkt…

Risken att krocka med en orienterare är större än att månen trillar ner. Orienteraren tittar nämligen inte framåt, hen tittar på en karta. Djupt försjunken i den tecknade bilden av verkligheten kan du inte förvänta dig att orienteraren ska uppmärksamma dig, även om du befinner dig femtio centimeter framför vederbörandes näsa…

Orienteraren kan utan förvarning dyka upp ur en buske i en hiskelig fart. Orienteraren springer nämligen inte bara där man förväntar sig utan precis överallt.  Och fort går det, för hen har precis fått fyra sekunders vila för att blippa förra kontrollen. För att undvika krock bör du öva upp ditt vidvinkelseende och alltid springa med en fot på bromsen.

Färgen orange är för orienteraren som färgen röd för en tjur. Välj inte en orange tröja om du vill ha din kissepaus i fred! Orange drar alla orienterares blickar till sig!

Å andra sidan har orienterare en förmåga att hitta fina skogar. Och som medföljande orienteringsmamma utan orienteringskunskaper får jag ju därmed möjligheten att utforska ny mark nästan varje helg. Värsta lyxen. Fast jag håller mig på de stora stigarna…

När mina barn är rädda för att komma sist i ett lopp brukar jag undra varför de bryr sig. Sen försöker jag peppa dem med att det viktigaste är att ha roligt och inte vilken placering man får.
När jag springer min första orienteringstävling är jag livrädd. Livrädd för att komma sist…

Jag startar med ångesten ALLAN över att hamna längst ner i resultatlistan…  eller kanske är jag ännu mera rädd för att inte hamna på listan alls, utan ensam och övergiven långt utanför kartan, kramandes ett träd!

Jag har klätt mig helt regelvidrigt. Inga nylonbrallor utan vanliga långa Craft-tights. Strumporna är för korta och en strimma hud är farligt bar vid ankeln. På tröjan står det ”mitt hjärta slår för Helsingborg marathon”. Så fel. Men jag valde med omsorg. Inget rosa. Ifall jag skulle behöva kissa i skogen bland miljoner orienterare. Då är rosa bara FÖR okamouflerat…

Tävlingen går ut på att ta så många kontroller som möjligt på en timme. Varje kontroll ger 3 poäng. Och kommer man sent till målet är det en poängs avdrag per påbörjad minut.

Helt wild and crazy springer jag rakt på alla de kontroller jag ger mig i kast med, och chockerar både mig själv och Fredrik (som springer bakom som skugga och support in case of emergency). Däremot går det inte fort. Jag kan nämligen inte springa och kolla kartan samtidigt, där går liksom gränsen för min simultankapacitet. Springa. Pausa. Titta. Springa.

Innan min sista tänkta kontroll går skosnöret upp. Stannar och knyter. Med en sportident-pinne på fingret tar proceduren minst dubbla tiden. Den är bara SÅ i vägen. Lyckligt ovetande är jag om att dessa 18 sekunder kommer att vara precis de 18 sekunder jag drar över tiden med, och som kostar mig ett snajsigt poäng. Det hjälper inte ens med snyggaste spurten i mannaminne!

Och resultatlistan… den har jag inte vågat titta på!

Orientering är jättekul i teorin. I praktiken är jag helt jäkla lost. Lite trött efter gårdagens kräftskiva ville jag bara springa rakt fram och liksom inte tänka så mycket. Därför hängde jag med som prao på Fredriks bana. Lät honom tänka så att jag kunde svansa efter och se glad ut. Försökte förstå. Trodde att jag skulle hänga med åtminstone lite i tankegångarna men banan var hysteriskt klurig och jag var bortkollrad direkt. Men det gjorde inget, jag hade en ytterst spännande förmiddag i alla fall. Full med nya upplevelser:

1. Har för första gången i mitt liv kissat på led . I ett stort tält markerat DAMER står 10 kiss-hinkar på rad. Ett litet skynke avgränsar något i sidled men man har ändå full koll på varandra i ögonvrån. När man ska passera till toaletten längst in passerar man nio kissande damer. Att göra nummer 2 är inte ens att tänka på så där i offentligheten…

2. Efter orientering duschar man. I alla fall om man är en riktig orienterare  (är man löpare som leker orienterare sätter man sig svettig i bilen och kör hem). Duschrummen är avgränsade med typ presenning. Om man har tur att tillhöra det kvinnliga släktet, vill säga. In till männens dusch är det fri sikt. Dottern skrattar hejdlöst åt alla rumpor. Och förundras över kalsongmodet för 80-åringar som innebär mycket tyg för pengarna och kalsonger chict uppdragna i armhålorna.

3. Det är skillnad på terräng och terräng. Att springa obanat är inget man bara gör så där. Brutalt omsprungen av både gubbar, tanter och barn. 7,5 kilometer på 90 minuter är ingen tid man skryter med direkt. Och då hade jag ändå hjälp att hitta kontrollerna.

Att orientera är dåligt för självförtroendet men grymt skönt för kroppen. Underlaget mjukt som värsta studsmattan. Kuperat, varierande och våldsamt vackert. Jag längtar redan till nästa gång. Men jag ska se till att vara nykissad när jag kommer dit…