Första advent kunde inte börjat bättre. Strax innan klockan 7 stod jag redo för morgonjogg i underbart vinterväder. På marken 2 dm fluffig snö, helt orörd, utan ett enda hjulspår eller fotspår.
Dagen till ära har jag plockat fram vintertightsen och Icebugsen. Trycker igång klockan och ger mig av. Alldeles ensam i världen. Det är svårt att se var vägen är, och var fälten tar över. Allt är vitt. Jag låter en rad träd visa vägen framåt. Tar mig friheten att springa mitt i vägen. Snubblar i snön men håller mig på benen. Snön yr runt mina fötter. Ibland letar sig en snöflinga ner innanför kragen. Det isar men jag är bara glad. Barnsligt glad. Kommer på mig själv med att le i min ensamhet.
Jag möter tre personer på min runda. Alla hälsar. Det händer liksom inte i vanliga fall. Det är visst inte bara jag som blir glad av snö!
Femton kilometer senare har jag inte fått nog av snön. Ställer mig på huvudet, ramlar över och lägger mig raklång. Vilken fantastisk start på dagen! 
Ändamålsenliga skor… Grymmefina dessutom!
