Ledarstaben. På den tiden det var ljust och ingen is…
Jag hade vilodag igår. Tänkte det kunde vara på sin plats efter Nike Blast. Därför lufsade jag mest runt på TNT-träningen. Som ledare med visselpipa. Medan de andra fick plåga sig igenom 20 stycken 40-20 intervaller. Skadeglädje kan tänkas, men det var nog mer avundsjuka. För det ser ju så härligt ut att vara så där trött!
Eftersom jag inte kan springa på självaste löpningens dag tänkte jag springa av mig lite igår. För att lindra abstinensen och mätta avundsjukan lite…
22 km lät som en fin siffra. Vad jag inte tänkte på var att mina fötter inte är vana att springa 22 km med ICEBUGS. Icebugs som tryckte lite lätt på lilltån redan från start. Ett tryck som ökade efterhand och sen försvann någonstans i takt med att tån domnade bort.
Passet gick ok. Så ok det kan kännas i snömodd, snöplums och isfläckar. Tånageln mår inte lika ok. Den är blå och delad på mitten. Som upplagt för en hel dags shopping med tonårsdotter och två hela dagar med träning.
Någon bloggläsare med oanade kunskaper i amputationsteknik kanske?
Volvo i all ära. Reklamen är grymt snygg men jag känner inte att jag MÅSTE ha en Volvo. Den här är annorlunda, den triggar igång varenda cell i min kropp. Får det att pirra i magen och puffa lyckomoln ur öronen. Jag MÅSTE springa
Någonstans mellan Malmö och Helsingborg…
Det finns inga gränser på hur mycket roligt man kan hitta på i ett par löparskor. Hittade detta i Sydsvenskan idag. Öresund runt. Ett dubbelmarathon på två dagar. Malmö-Helsingborg dag 1. Helsingör-Köpenhamn dag 2.
2-3 augusti. Helgen då allt händer. Helgen då jag befinner mig långt från Skåne och Danmark. Massor av mil norrut, på väg mot mitt första fjällmarathon. Så typiskt, dumt, så otajmat.
