… jag förstår inte!
Jag kan förstå att du stannar under filten när det regnar småspik i november. Eller att du drar ner rullgardinen när höststormen riskerar att blåsa iväg med dig. Men ärligt. Hur kan man låta bli att älska löpning just nu? Jag förstår inte.
Älska raps. Älska vår. Älska spring!
Today was the day. Dagen då maskineriet skulle testas. Dagen för första löprundan på tre veckor. Spänd förväntan och nervositet. Och med telefonen i högsta beredskap. Redo att ringa min egen räddningsstyrka.
6 km solskenslöpning på ben lätta som fjädrar. Tro tusan det, de har nog inte vilat tre veckor i sträck de senaste 10 åren. Axeln inget problem och inte heller synen. Det enda molnet på himlen är en smärta i bröstkorgen som känns när jag andas djupt. Det känns förvisso precis lika mycket hemma i tevesoffan… och då kan jag väl lika gärna springa liksom!
Summa summarum: Försiktigt positiv. Det ska bli bra det här!
Sjukgymnastbesök 2.
Hit är det långt…
Han klämmer mig på axeln och tittar på min rörlighet. Tycker att jag tramsar när säger att det tar stopp. Lite till, säger han. Lite till går det. Så avslöjar jag att jag suttit 30 min på spinningcykeln. Spinnat med en arm. Då blänger han på mig med det ondaste öga. Säger till mig att följa med till lokalen bredvid. Han låter arg. Där får man för att man tjuvstartat.
Så ber han mig hoppa upp på Monarken. Att sätta båda händerna på styret och trampa. Se där liksom. Det fungerar. Det var inte tjuvstarten han skällde på. Det var mitt tramsande med ena armen.
Jag frågar när jag kan springa och han släpar med mig till löpbandet. Svaret är nu. Så vrider han på bandet. Ökar hastigheten. Ökar lite till. Det känns lite men funkar ganska bra. För första gången i mitt liv tycker jag om ett löpband. Han ökar lite till men sen får det vara nog. Han vet ju att jag fortfarande har problem att få deodoranten till höger armhåla, därför tycker han det är säkrast att sluta i tid…
Han är rolig min sjukgymnast. Inte typen som tycker man ska vila sig i form. Sånt gillar jag. Han säger att det kan ta ETT ÅR innan axeln är helt smärtfri, men det känns som det kvittar. Kan jag springa och cykla spelar det inte så stor roll att jag inte kan sträcka mig till de översta hyllorna.
Dock har jag ett annat problem jag vill få utrett innan jag slår på stora trumman. Att jag ser dubbelt när jag blir trött. Det känns läskigare än en ond axel. Får jag ordning på det lär ni snart få se mig rännandes genom byn igen. Jag har ju en hel hög nya träningskläder att inviga!
Vissa vänner är farliga att träffa. För man vet aldrig var det leder…
Mina gamla vapendragare Malin och Andreas bjöd in sig på medhavd kladdkaka igår. Det kan tyckas oskyldigt, men mötet visade sig ha oanade konsekvenser.
Efter halva kladdkakan var vi fyra anmälda till Helsingborg maraton den 13 september. Några tuggor senare hade vi bestämt datum för Kävlinge Ultra, vår lilla sällskapsjogg på 5 mil med stopp för både ugnspannkaka, kanelbullar och dansband…
Det tillsammans med mina nya tights gjorde att jag nästan glömde att jag faktiskt fortfarande är ganska skruttig. Men man väljer ju vad man vill fokusera på!
