Jag hymlar inte med att intervaller är det värsta jag vet. Eller att jag har ångest minst en timme innan jag ska ut. Därför sker det inte heller så ofta som det borde…
Å andra sidan är känslan efteråt obetalbar. Nerjoggen. Klumpen som lättat från magen. Lungorna som återgår till ljudlöst arbete. Benen som liksom svävar. Älskar den känslan. Men precis som man måste äta ärtsoppan för att komma åt pannkakorna, måste man uthärda intervallerna för att uppleva nerjoggen.
Och det gjorde jag idag. Pinade mig och led. Frustade och lät. För att sedan avnjuta belöningen i form av en underbar nerjogg och känslan av att slänga mig handlöst i gräset efteråt. Så värt det.
Jag skriver upp det på kylen för att inte glömma bort det till nästa gång. Måste nämligen ha in lite intervaller i mitt liv. Sommaren är ju fylld av mil-lopp och då kan man minsann inte tröska på som en långpasstraktor!
