Jag hymlar inte med att intervaller är det värsta jag vet. Eller att jag har ångest minst en timme innan jag ska ut. Därför sker det inte heller så ofta som det borde…
Å andra sidan är känslan efteråt obetalbar. Nerjoggen. Klumpen som lättat från magen. Lungorna som återgår till ljudlöst arbete. Benen som liksom svävar. Älskar den känslan. Men precis som man måste äta ärtsoppan för att komma åt pannkakorna, måste man uthärda intervallerna för att uppleva nerjoggen.
Och det gjorde jag idag. Pinade mig och led. Frustade och lät. För att sedan avnjuta belöningen i form av en underbar nerjogg och känslan av att slänga mig handlöst i gräset efteråt. Så värt det.
Jag skriver upp det på kylen för att inte glömma bort det till nästa gång. Måste nämligen ha in lite intervaller i mitt liv. Sommaren är ju fylld av mil-lopp och då kan man minsann inte tröska på som en långpasstraktor!
6 Comments
Rund är också en form!
31 maj, 2014 at 18:50Exakt så är det!
För att inte tala om hur galet långsamt det känns som att man joggar. Nästan går… (!?) Haha! :-)
Ingmarie
31 maj, 2014 at 20:38Jag känner en slags hatkärlek till det. Värst tror jag är att värma upp och innan jag vet hur trött jag kommer bli…
men efteråt! Olalalallaaaaaaa! :-D
Nina
1 juni, 2014 at 07:40Ett peppinlägg indeed…. förhoppningsvis får det mej att lämna hem långpasstraktorn idag och ta Ferrarin (harkel, haha) istället ;)
Mari
1 juni, 2014 at 19:41Kul =) och jag älskar dom, eller ja… lika mycket som jag hatar dom =) Vilka intervaller sprang du/ni?
Anna
2 juni, 2014 at 10:27Det blev 4 x 1200 m. Får hjärtklappning bara jag tänker på det…
Mari
2 juni, 2014 at 19:53Och jag får det genom att bara läsa det =)