Det känns fel att kalla det race report, för vi rejsade liksom inte. Loppet idag var mer av långpasskaraktär, en chans att få ett ordentligt långpass i ny miljö.
Loppet blev alltså en lugn historia långt i från pulstoppar och obehag. Bara ren och skär löparglädje. Sarah fick ont i knät och vi tvingades att sakta farten och emellanåt promenera, men det spelade liksom ingen roll. Tiden var inte i fokus idag. Vi snackade mest. Drömde om mat och badet i målgång. Förväxlade ordet SNITSEL med ordet SCHNITZEL, vilket blev smått absurt när man började tänka på innebörden av att det hängde schnitzlar i träden. Det är kanske det som kallas hunger-hallucinationer?
Immeln trailrun var ett spartanskt lopp nästan helt utan markservice. Inga bajamajor, inga tidtagningschip, ingen sportdryck eller finishertröjor. Vid 20 km fanns petflaskor med vatten utställda, och vi var vardera tilldelade 1.5 l att fylla vätskeryggsäckarna med. Uppskattat då temperaturen visade närmare trettio grader.
Man kan fundera varför man betalar 300 kr för ett sånt lopp, men det finns någon slags charm i det småskaliga som gör det värt sitt pris. När banan läggs om i sista stund så att funktionärerna inte har en aning om hur långt det blev. Med kommentaren ”bli inte förvånade om det är 35 km… eller 40…” Lite charmigt frustrerande sådär!
Det mysiga i att alla stannar kvar efteråt, hoppar i sjön, och käkar korv i gröngräset. Att folk pratar med varandra. Hallå, en gräsplätt där alla har samma intresse, klart det finns saker att prata om!
Småfnisset när tävlingsledningen meddelar att två personer sprungit fel och hamnat i Blekinge, och ytterligare två i Småland. Sånt där som är kul när det inte gäller en själv…
Jag betalar gärna 300 kr för sånna här tillställningar. Jag hade inte kommit runt banan utan att någon hade SCHNITZLAT den till mig. Det känns mycket mindre försvarbart att springa fem fjuttiga kilometrar i Malmö för samma peng…
