löpning

Jag hade långpass på agendan i morse. När jag slår upp ögonen kl 06.30 ÖSER regnet ner. Det tar emot lite men jag är fast besluten att gå ut. Innan jag hinner få på mig kläderna börjar det åska, och där går liksom min gräns. Jag vill inte vara ute när det åskar. Förvisso är den en bit bort men på ett långpass kan ju det mesta hända. Åskan och blixten hinner ju både komma ifatt mig, slå ner i mig och passera…

Men jag viker inte ner mig. Inte för något så simpelt som dåligt väder. Bestämmer mig för att ta bilen till vår lilla skogsslinga. Den är dryga kilometern lång. Jag laddar. För 27 varv!

På så vis kan jag bryta om åskan kommer närmare. Krypa in i bilen och pausa lite. Och fortsätta när den dragit förbi. Jag är safe men behöver inte ställa in.

Tänker att om jag inte tittar så noga när jag springer så kommer jag inte tröttna på omgivningen. Sätter in suddfokus på ögonen och kliver in i min egen värld. Efter 200 meter möts jag av vattenpölen ALLAN. Den är omöjlig att passera torrskodd och ett par minuter in i passet är jag dyngsur om fötterna. Inte lönt att hoppas på att torka, jag ska ju passera den 26 gånger till…

Efter tre varv lättar det på himlen och det börjar se hoppfullt ut. Chansar och ger mig iväg på en liten runda utanför slingan. Ju längre jag springer desto ljusare blir det och plötsligt befinner jag mig i Lund. Tittar höger men ångrar mig. Ser moln så svarta att jag blir rädd. Ångrar min utflykt och börjar planera överlevnadsstrategier. In case of åskoväder.

Har olika tillflyktsmål längs vägen. Där jag kan gömma mig om det skulle behövas. Tunneln under 108:an, busskuren mellan Lund och Fjelie. Kyrkorna i Fjelie och Flädie. Hönshuset i Stävie…

Men det svarta molnet väljer en annan väg (uppenbarligen Malmö…) och jag kan fortsätta hela vägen hem i lugn och ro. Så nöjd med min tjuriga skalle. Som vägrar ställa in. Som hittar lösningar när det verkar kört! Utan den hade jag legat under filten en dag som denna. Och det hade ju varit onödigt, det kom ju ingen blixt!

8 km snabbdistans var det tänkt. Ja det blev det också, även om det är tveksamt om farten kvalar in under benämningen snabb…

Vet inte vad som gick fel. Jag tryckte på vad jag hade, flåsade som en blåsbälg, men kom liksom inte framåt. Först tänkte jag att det berodde på motvinden, men när jag bytt håll och känslan var densamma föll den teorin. Andra teorin var underlaget, ni vet grus… inte alls samma studs som asfalt. När jag sedan kommer ut på en asfaltsträcka i medvind och farten inte ändras en millimeter får jag slut på bortförklaringar.

Det var en SÅN dag bara. När jag trots att jag tog i vad jag kunde inte lyckades hålla snabbare fart på 8 km än vad jag sprang ett helt marathon på för ett par år sedan.

Surt så klart men inget att deppa ihop över. Nya tag en annan dag.

Hade jag fått välja själv hade jag sprungit dagens långpass klockan 8.00 på morgonen i solsken. Njutit av sista sommarvärmen och slängt mig handlöst i soffan sen.

Men familjelogistiken ville annorlunda. Det blev dottern som fick nöjet att orientera i förmiddagssolen medan jag fick njuta av långpass i ösregn. På proppmätt mage efter en snabbt nertryckt lunch…

Men. Regn är rätt coolt det med. Dels för att det piskar upp farten lite, då jag in i det längsta tror att jag kan springa i från det. Dels för att jag känner mig så levande i ösregn och kraftig vind. När de där hårda dropparna träffar mig rakt i ansiktet, tvingar mig att springa med hjässan först och liksom stånga mig fram för att slippa få vattnet i ögonen (och därmed tappa linserna och inte hitta hem…). Jag känner mig stark då. Som en fighter. Stark är coolt.