Jag var omotiverad när jag vaknade i morse. Var mer sugen på 20 lugna kilometer i bokskogen än 10 snabba i Malmö. När jag sedan tappade en back på tån så den inte gick att stödja på la jag mig på studsmattan och tjurade. Jag skulle uppenbarligen inte få springa alls. Fast så lätt ger jag mig inte…
Äter i god tid innan loppet men trots det känner jag mig proppmätt innan start. Proppmätt, överhettad och lite illamående. Temperaturen visar 27 grader och den här kroppen är INTE van vid den värmen efter en vår med vintertemperaturer… Ställer mig längst bak i sub45-gruppen då det känns som förutsättningarna är emot mig idag.
Starten går och jag förvånas över hur lätt det känns. Maskineriet går igång från start och jag springer fort men kontrollerat. Fokuserar på att slappna av och bara glida med. Älskar känslan och tänker att det här kommer bli ett bra lopp. Då vet jag inte att en gummiklubba står redo vid 5 km.
När hälften har passerats lägger sig värmen som ett lock över Malmö. Tryckande, kvävande och tung. Kilometertiderna går ner och jag får jobba för varje meter. Lyckligt ovetande om att det finns en grad till av eländet…
Vid 8 km lägger magen in sitt veto. Löparmagen är ett faktum. Jag BEHÖVER en toalett. Jag befinner mig mitt inne i Malmö och här finns varken Bajamajor eller buskar. Panik infinner sig. Ni som haft löparmage vet att tiden är begränsad…
Biter ihop. Eller kniper ihop kanske snarare, och överlever de sista 2 km mot mål. Tiderna allt långsammare, plågan allt större. Det finns spurtpris på sista 100 meterna men tanken på spurt är bara skrattretande. Ett kryp-pris hade känts bättre.
Tar mig över mållinjen, klunkar i mig två glas vatten och ställer mig i bajamajakön. Två timmar senare fryser jag fortfarande. Värmeböljor är inte min grej. Tiden 44.41 är jag grymt nöjd med efter omständigheterna. Jag hade inte klarat en meter till!
Slagen av svåger Johan med 14 sekunder
