löpning

Innan jag gick hemifrån i morse sa jag till lilla tjejen att Fredrik skulle hämta henne på bowlingen, för att jag förmodligen skulle ligga raklång i soffan. Hon frågade hur långt jag skulle springa. När jag svarade 38 kilometer tyckte hon jag var klen. “Det är ju inte ens ett marathon”.

Laddat gäng redo för avfärd mot Lund.

Vi springer i lugnt tempo. Bland deltagarna har jag lokaliserat ett gäng kändisar. De där man bara möter i sådana här sammanhang. Stämningen är på topp men bristen på öppna toaletter smolkar till det lite i glädjebägaren. Gör mig osynlig i en buske och upptäcker att hela gaveln på höghuset Kronprinsen har balkonger åt mitt håll. Tur att ingen sitter på balkongen så här års…

Bild lånad av Richard…

Vi har vinden i ryggen och löpningen går lätt. Jag hinner faktiskt inte ens reflektera över att jag springer förrän södra Lund börjar uppenbara sig i fjärran. Känner mig glad att jag har hemvägen till Kävlinge kvar också. Annars hade ju kalaset tagit slut alldeles för fort.

I Lund tränger vi ihop oss vid granen. De flesta är glada att vara i mål, men vi är tre som laddar om. Jag har nämligen lurat med mig två till på min färd mot Kävlinge. Jag bara älskar att jag har så lättlurade vänner!

Efter en stund har Katarina räknat pengarna. Nästan 26000 har samlats in till barnen på BUS avdelning 62.

Slänger i mig en hel hög med pepparkakor innan vi ger oss av. Jag har nämligen blivit hungrig. Inte hungrig som i orkeslös eller energitorsk utan hungrig som kurr i magen! Tittar på klockan. 12.10. Skalman i mig har vaknat. Mat- och sovklockan har ringt. Jag behöver mat. Som tur är gör pepparkakorna susen och jag slipper råna Sibyllan på vägen.

Sista biten mot Kävlinge får vi tampas lite i motvinden men benen känns fortfarande okej. När jag svänger in på min gata visar klockan 39 kilometer. Tänker tanken på att ta en 3 km omväg bara för att legitimera soffhänget när dottern kommer hem. Så slår den stora cappuccino-abstinensen till och jag hejdar mig.

Antar att jag haft rätt mängd kläder på mig för jag är nästan helt torr när jag kommer in. Behöver knappt duscha. DET måste vara det optimala träningspasset. Slänger i mig en grande cappuccino innan jag ens tar av jackan. Sen är jag fit for fight för en eftermiddag under filten!

Skriv upp 4 december 2016. Då springer vi igen.

Vet inte om det är för att jag är norrlänning i själen, men snön väcker ett galet löpbegär hos mig. Jag måste ut. Igår kväll snöade det lapphandskar och jag fick nästan kedja fast mig för att inte hoppa i löparskorna vid 22-tiden. Plums-snö och nystukad fot kändes nämligen som en dålig combo.

Idag fanns det inga kedjor i världen som kunde hålla mig inne…

Ja, ni fattar. Snöar det en gång om året måste man passa på.

Jag var solskenslöpare i många år. Tog löp-uppehåll mellan oktober och april och fick börja om varje maj… Jag vet att det är fler som gör likadant. Kryper inomhus ett halvår, i bästa fall till spinningcykeln men kanske lika ofta till soffan? Och det är synd. För man missar häftiga upplevelser.

Dagens pass bjöd på hysterisk motvind och ett ihärdigt regnpiskande i ansiktet. En känsla av hopplöshet men ändå så häftigt att jag inte kunde låta bli att skratta. Hey, det är ju i det här vädret man verkligen känner livet i sig. Som Madicken skulle ha sagt.

Genom att springa även när kalendern passerat september kan man förutom det piskande regnet  få njuta av lera och smuts i mängder. Eller snö upp till knäna och istappar i ögonfransarna. Andra saker som väcker barnasinne och gör underverk för humöret.

Och solen finns. Även på vintern. Och kanske är det trots allt DET löpvädret som är det allra bästa. Bättre än en svettintervall i plus tjugosju. Våga vägra vintervila.